Utsikt eller inte det är frågan

I natursköna Hovås i Göteborg har man planer på att starta ett Hospice. För er som inte är riktigt på det klara med vad ett hospice är så är det kort sagt ett boende där det finns sjukvårdsutbildad personal och där det är tänkt att man skall få ta sina sista andetag i en vacker, lugn, harmonisk miljö. En miljö där både den sjuke och dennes närstående skall kunna känna sig trygga i mötet med döden, ett alternativ till att dö på en fyrsal på sjukhuset eller hemma i en lägenhet på sjunde våningen där möjligheten att komma ut är begränsad.

 I Sundsvall har vi ett fantastiskt Hospice, vackert beläget med utsikt över Sidsjön. Där varje rum ser ut som en svit, och där det är möjligt att bli skjutsad i sin säng ut på det gigantiska soldäcket. Maten serveras på vackert porslin och servetterna är förstås av linne som i en restaurang av högsta klass. Lokalerna är fantastiska med möjlighet att sitta och mysa framför en brasa insvept i en mjuk filt eller lyssna och titta  på porlande vatten. 

Man skulle då kunna tänka sig att Hovåsborna skulle hoppa jämfota av lycka som får en sådan anläggning i sin närhet….Men nej, de protesterar för glatta livet. De vill inte behöva passera varje dag och tänka på döden. Barnen uppges ha blivit bestörta. De vill inte heller behöva se ledsna anhöriga eller sjuka patienter och absolut inte se bårbilarna.

 Det finns bara en enda sak som är säker och det är att vi alla skall dö någon gång. Det är tillika  säkert att en ganska så ansenlig mängd av Hovåsbor kommer att drabbas av allvarlig sjukdom, eller en anhörig eller god vän. När den dagen kommer  föredrar de alltså att ligga på sjukhus?!  De kanske tänker att de har fått se så mycket vackert i sitt liv redan så att då gör det  inget om de sista dagarna eller veckorna i ens liv utspelar sig i en  sjukhussal bakom ett draperi.

Emellertid så vet jag att de förmodligen inte tänker så. Jag är också tämligen säker på att den dagen då Hospice är på plats så kommer de inte skänka en tanke på de som finns där innanför väggarna. De kommer vara fullt upptagna med att tänka på vad som skall handlas,  ungar som skall skjutsas, läxor skall göras och diskmaskinen skall tömmas. Jag tror inte ens att de ser allt det vackra där de bor för de är upptagna av det som kallas livet.

Det är alldeles för få människor förunnat som har en sund syn på livet  medan de verkligen är friska och kan ta tillvara på tiden. De flesta av oss har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. När jag åker förbi hospice i Sundsvall tänker jag på dem därinne men jag tänker också på livet. Jag är tacksam över att bo  i Sverige och att jag lever. Det är inte så lite provocerande för mig som inte bara är sjuksköterska, jag är onkologpatient också, att det finns folk som på fullaste allvar inte unnar sjuka människor en vacker plats deras sista tid på jorden. 

Ett stort tack till Matthias Brian , en läkare som var en av de drivande att få ett hospice till Sundsvall!