Månad: september 2016

Idag funderar jag på ordet Kontraproduktivitet. Det är ett ord som i princip inte används  någon annanstans än i beskrivningar av verksamheter  som är politikerstyrda, som kommuner, landsting, Försäkringskassa och arbetsförmedling. Ifall nu någon politiker läser detta skall jag försöka förklara så enkelt och pedagogiskt som möjligt, eftersom jag vet att många av er inte har någon akademisk utbildning.

Med ordet kontraproduktivitet menas att man genomför något som motverkar sitt eget syfte. Jag skall nu försöka beskriva ett verkligt  scenario nedan.

Vi har ett landsting. (Jag kommer bara att beröra verksamheten som omfattar vård, inte kultur eller  kollektivtrafikdelen. Jag hoppar även över ledning och administrationsdelen.)  Jag väljer helt enkelt att beskriva en specialistmottagning på ett sjukhus eller en vårdcentral. Där arbetar bland annat läkare och sjuksköterskor som är specialister inom ett visst område t ex neurologi, onkologi eller ortopedi. (Googla om du är borta redan här).

 Dessa mottagningar är till för att diagnosticera och ta hand om patienter som fått en sjukdom. Vissa patienter blir helt botade eller så pass bra att de skulle kunna genomföra någon form av arbete. Dessa patienter blir inte sjukskrivna av läkare. Tyvärr har vi också en del patienter som inte kommer att bli friska inom överskådlig framtid. De är så pass sjuka att den specialistutbildade läkaren bedömer att en sjukskrivning behövs. Dessa specialister är i regel alldeles för få för att tillgodose patienternas behov.

 Detta har politiker vetat om under väldigt lång tid och i princip samtliga partier har stått i sina friggebodar inför de senaste tre valen och lovat att vård, omsorg och skola skall få mer resurser. Emellertid är detta löften  som aldrig verkar infrias utan snarare så försämras vården år efter år. Pengar rinner i väg på konsulter och nya omorganisationer av ledningen i samma takt som läkare, sjuksköterskor och andra patientnära yrkesgrupper väljer att fly från landstinget. Landstinget blöder pengar och kompetens.

Som om detta inte vore nog så har man nu bestämt att Försäkringskassan som också blöder pengar och kompetens skall genomföra det stora ”korståget”. Det är nu jag kommer använda ordet kontraproduktivt.

Vi har alltså sjukvården med för få resurser vilket leder till höga kostnader genom stafettpersonal och långtidssjukskrivningar. Vi har Försäkringskassan som nu tillsatt nya ”hungriga” medarbetare som skall granska läkarintyg och andra utlåtanden. Det är ganska beklämmande när kunskapen bland dessa nya medarbetare är så låg att de kan föreslå att en rörelsehindrad afasipatient kanske kan jobba hemifrån som telefonförsäljare. Det är beklämmande att de avslår ansökan om sjukpenning för att det inte framgår tillräckligt klart och tydligt att patienten kommer vara lårbensamputerad även om tre månader, år eller för livet. Dessa patienter som kanske inte bara behöver  kunna försörja sig själva utan en familj också blir alltså nekade ersättning tills patientens läkare kunnat krysta ur sig ett övertydligt sjukintyg. Inte  ens då är det säkert att de blir beviljade sjukpenning då handläggarna i sin tur har sin egen läkare som kan göra bedömningen att specialistläkaren har fel. Patienten kan mycket väl omskola sig till ett annat yrke. Hen fyller ju 65 först till våren.

Upplever du som patient att du har svårt att få kontakt med din vårdenhet? Detta beror på ett ökat tryck orsakat av Försäkringskassans korståg. Patienterna behöver nya sjukintyg, är ledsna och förtvivlade. Läkarna som i sin tur skulle behöva träffa nya patienter som behöver hjälp, sitter vid skrivbordet och skriver ovannämnda sjukintyg, är ledsna och förtvivlade.

Sparar vi pengar på detta arbetssätt? NEJ! 

Så kära politiker, patienter och andra som inte blivit de ena eller det andra än. Detta är min tolkning av kontraproduktion!

I natursköna Hovås i Göteborg har man planer på att starta ett Hospice. För er som inte är riktigt på det klara med vad ett hospice är så är det kort sagt ett boende där det finns sjukvårdsutbildad personal och där det är tänkt att man skall få ta sina sista andetag i en vacker, lugn, harmonisk miljö. En miljö där både den sjuke och dennes närstående skall kunna känna sig trygga i mötet med döden, ett alternativ till att dö på en fyrsal på sjukhuset eller hemma i en lägenhet på sjunde våningen där möjligheten att komma ut är begränsad.

 I Sundsvall har vi ett fantastiskt Hospice, vackert beläget med utsikt över Sidsjön. Där varje rum ser ut som en svit, och där det är möjligt att bli skjutsad i sin säng ut på det gigantiska soldäcket. Maten serveras på vackert porslin och servetterna är förstås av linne som i en restaurang av högsta klass. Lokalerna är fantastiska med möjlighet att sitta och mysa framför en brasa insvept i en mjuk filt eller lyssna och titta  på porlande vatten. 

Man skulle då kunna tänka sig att Hovåsborna skulle hoppa jämfota av lycka som får en sådan anläggning i sin närhet….Men nej, de protesterar för glatta livet. De vill inte behöva passera varje dag och tänka på döden. Barnen uppges ha blivit bestörta. De vill inte heller behöva se ledsna anhöriga eller sjuka patienter och absolut inte se bårbilarna.

 Det finns bara en enda sak som är säker och det är att vi alla skall dö någon gång. Det är tillika  säkert att en ganska så ansenlig mängd av Hovåsbor kommer att drabbas av allvarlig sjukdom, eller en anhörig eller god vän. När den dagen kommer  föredrar de alltså att ligga på sjukhus?!  De kanske tänker att de har fått se så mycket vackert i sitt liv redan så att då gör det  inget om de sista dagarna eller veckorna i ens liv utspelar sig i en  sjukhussal bakom ett draperi.

Emellertid så vet jag att de förmodligen inte tänker så. Jag är också tämligen säker på att den dagen då Hospice är på plats så kommer de inte skänka en tanke på de som finns där innanför väggarna. De kommer vara fullt upptagna med att tänka på vad som skall handlas,  ungar som skall skjutsas, läxor skall göras och diskmaskinen skall tömmas. Jag tror inte ens att de ser allt det vackra där de bor för de är upptagna av det som kallas livet.

Det är alldeles för få människor förunnat som har en sund syn på livet  medan de verkligen är friska och kan ta tillvara på tiden. De flesta av oss har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. När jag åker förbi hospice i Sundsvall tänker jag på dem därinne men jag tänker också på livet. Jag är tacksam över att bo  i Sverige och att jag lever. Det är inte så lite provocerande för mig som inte bara är sjuksköterska, jag är onkologpatient också, att det finns folk som på fullaste allvar inte unnar sjuka människor en vacker plats deras sista tid på jorden. 

Ett stort tack till Matthias Brian , en läkare som var en av de drivande att få ett hospice till Sundsvall!