Lösenord, användarnamn och annat elände.

Jag blir vansinnig, på riktigt. Brukar vanligtvis inte använda dator hemmavid utan föredrar surfplattan. Skulle nu för en gångs skull använda mig av en dator som jag aldrig använt tidigare för att skicka ett viktigt mail. Jag börjar med att försöka logga in mig på min mail vilket inte går trots ett flertal försök. Till slut har jag tydligen försökt alldeles för många gånger och måste nu återge ett antal siffror och bokstäver för att intyga att jag inte är en robot. Jag skall svara på en  säkerhetsfråga som jag faktiskt otroligt nog kommer ihåg svaret på för att sedan  fylla i mina personliga uppgifter. Så långt så väl, men…. jag skall minnas vad jag hade för lösenord innan det sistnämnda som jag glömt, inte bara ett utan två. Så klart att jag inte kommer ihåg dem heller.

Sedan skall jag ange mitt Skypenamn! Använder någon Skype numera? Jag kommer givetvis inte ihåg detta eller dessa namn   kanske jag skall skriva för om jag inte missminner har jag flera användarnamn. Letar febrilt i bakhuvudet och knackar in diverse olika kombinationer men får bara svaret ”Använd giltigt Skypenamn” som svar. Stänger ner skiten i ilska, trycker i mig en halv chokladkaka och gör ett nytt försök.

Denna gång kryssar jag INTE i att jag har/haft Skype och kommer vidare till…. ”Skriv vilka du har skickat mail till senast” Öhh, börjar kolla min telefon. Jag har inte skickat ett enda mail. Jag får bara en hiskelig massa mail med reklam och diverse kampanjer. Skickar således tre raska mail. Nästa uppmaning ”Skriv vad du skrev på ämnesraden” Åhhh, jag vet att jag är en usel människa men jag slarvar alltid med att skriva på ämnesraden. Skickar således iväg ett par nya mail. I mail nummer 1 står det Skitsystem på raden. I mail nummer 2, Jag hatar lösenord. Mail nummer 3 kan jag inte ens återge vad jag skrev. Får intyga ännu en gång att jag inte är en robot och uppge en annan mailadress.

Dit kommer det att skickas ett meddelande om Microsoft anser att jag lämnat tillräckligt med information. Detta skall ta upp till 24 timmar!!! Det kommer alltså att gå fortare om jag skriver för hand och tar bilen och åker ett flertal mil för att lämna ifrån mig det ack så viktiga materialet. Då skall vi se om jag hittar något vettigt papper istället.

Funderingar från ett fikarum

I alla samhällen skapas regler. De ser olika ut i olika delar av världen, Sverige, städer eller arbetsplatser. Dessa regler skapas av oss själva. Det slog mig att i mitt eget fikarum har vi regler som nu är allmänt vedertagna. Nu tror ni att jag skall skriva om diskmaskinen, sopor etc, men nej det är inte så noga, det löser sig. Jag syftar på vårt korsordslösande bland annat.

Korsordslösandet

Varje rast har vi ett eller max två korsord på gång. Det skall vara svårt och man får inte fuska med vissa undantag, t ex du har en aning om vad ordet är men kan inte den rätta stavningen. Det är första regeln, regel nummer två är att du skall använda blyertspenna med stift 0.07, inte ovässad penna eller bläck. Skall det suddas används ett fräscht radergummi, dvs inte hårt och smutsigt. 20 personer sitter alltså och löser korsord och de som var riktiga noviser från början blir allt duktigare.  Det är ingen som på frågan; styre 4 bokstäver skriker typ regering längre. Regel nummer tre är att du får inte börja på ett nytt korsord förrän det första är löst men grejen är att dessa korsord är så svåra så de blir inte helt lösta om inte vi gemensamt frångår regel nummer ett. När regel nummer två brutits och korsordet har blivit fnasigt, solkigt av allt suddande och brukande av fel sorts pennor är det ingen som vill fortsätta så då fuskar vi för glatta livet och får då gå in på ett nytt fräscht. Regel nummer fyra är att man inte skall smyga in mellan rasterna och lösa lite själv. Det gör vi ändå, blir man ertappad så urskuldar man sig med att man skulle hämta lite kaffe eller dricka lite vatten.



Samtalsämnen 

Eftersom jag arbetar på sjukhus så finns det nästan  inget som inte kan nämnas under lunchen. Således berättar doktorn att han fick ett samtal om att barnet har mask i magen och att han nu undrar hur de ser ut varpå någon säger att de ser ut som spagetti, någon annan att de ser ut som riskorn. Detta medans vi avnjuter våra matlådor med pasta och ris, inga problem alls. Vi kan tala om magsjukeepidemier, kaskadkräkningar, variga sår och fotsvamp, inga problem. Men, man får på inga villkor sätta igång och prata om avsnittet av en serie som gick på tv under gårdagkvällen. För det första så är det nästan ingen som tittar på ett avsnitt i taget när det visas på tv utan man samlar ihop och sträckkollar vid tillfälle. Enligt regel 1 måste man alltså förvissa sig att alla som följer/tänker följa serien tycker det är ok att man pratar om den. Emellertid så är det så otroligt många bra serier som finns och snarlika namn och handlingar har de också. Därför händer det att man får  grönt ljus och så spoilar man eftersom kollegan trodde att det var en annan serie man talade om. Man vet att man gjort ett fel när kollegan vrålar ut ett neeeeej i falsett.


Vykort, tackkort och kort på barn

Hur länge skall tackkort sparas? En läkare bjuder i regel på fika sista dagen han arbetar på sin arbetsplats och då med ett käckt tackkort med frasen; Tack för den här tiden! Vi hade flera hundra sådana kort. Som bekant går det inte att läsa vad en läkare skriver så man vet inte riktigt vem som skrev dem så därför kastade jag dem förra veckan. Det kändes bra faktiskt men sen kom jag till nästa kategori, vykorten. Där har  ju faktiskt folk ansträngt sig och berättat om resmålet de varit på. Jag kastade dem också efter viss vånda men den slutliga kategorin och den svåraste är ju korten på alla barn. De som är nyfödda och de som fått klä ut sig till små tomtenissar för att pryda familjens årliga julkort. Dessa barn som vuxit upp och  som numera har problem med oren hy och humörsvängningar.  Ja, jag kunde ju  inte kasta dem så jag gömde dem under korsordshögen!

Det brinner!

Jag trodde inte att det fanns en enda person med korrekt uppsättning kromosomer och med alla sinnen i behåll kunde ha missat att Sverige brinner och att det råder totalt eldningsförbud. Ack så fel jag hade. Det finns alltså människor som på inga villkor vill avstå sin sotiga fläskkarré under sin semester. Människor som måste få använda sina påkostade utekök när det nu är så ”fint” väder, som verkar tänka att det bara är i skogen det kan brinna, inte i ett villaområde där husen står som packade sillar.

Politikern Jeanette Hedlund (S) tar ju dock priset i dumhet. Hon väljer att elda i en öppen eldstad med ved, med skogen omkring sig. När veden är slut så väljer hon och hennes sällskap att slänga på en gigantisk pallkrage och inte nog med det, tillika ta kort på eländet och publicera på sociala medier. Trots att hon bevisligen har tillgång till sociala medier uppger hon till P4 Västernorrland att hon inte visste om att det råder eldningsförbud och betonar att hon bara är ”fritidspolitiker” och inte kan ha koll på allt. Hon fortsätter vidare med att säga att det är förmodligen många saker hon inte har koll på och tänk det tror jag också efter att ha hört intervjun med henne.

Det gäller oss alla, inte bara politiker att hålla oss uppdaterade om det som händer i omvärlden. Det gör man förslagsvis genom att flytta fokuset från Facebook och Instagram etc. Till mer seriösa nyhetsappar, t ex Sveriges radio och SVT nyheter  och de tidningar som inte har en faiblesse för skvaller och klickbetesfilmer. Det är också det minsta man kan begära av en så kallad fritidspolitiker.

Facebook kan vara ett bra forum om det används rätt. T ex nu i samband med bränderna har både räddningstjänst och civila upprättat informationskanaler. Det är massvis med människor som engagerat sig och fått butiker att sponsra med förnödenheter vilket ju är fantastiskt. Då finns det människor som lägger in dumma kommentarer om att butikerna skänker livsmedel och produkter bara för att få reklam och självklart är väl det en bidragande orsak men vad är problemet? Stefan Lövén sade inledningsvis att  bränderna är kommunens ansvar. Ragunda  och Bräcke kommun som är ett par av Sveriges fattigaste kommuner har inga pengapåsar att ösa ur.

Som om dessa negativa kommentarer inte vore nog så delas det nu hej vilt diverse skrönor om t ex att vi tackat nej till Rysslands hjälp. Detta har dementerats och har inte hänt enligt regeringen. Frågan är om vi vill ha in en stormakt som Ryssland i våra luftrum så att de kan kartlägga Sveriges alla svaga punkter. Vidare har några indolenta människor ansträngt sig och klippt och klistrat ihop påståenden om att biståndet till Somalia är större än vad ett vattenbombningplan kostar. Detta delar folk utan någon som helst källkritik, utan någon som helst tanke på att förutom planens kostnad tillkommer det personalkostnader för piloter, tekniker, logistiker etc. I ett land som det är vinter stor del av året skulle det innebära mångmiljonbelopp som bara rinner ut i sanden vintertid. Nu  när vi likt förbannat har gått med i EU är det högst rimligt att planens kostnad ligger där.

Jag vill också ha vattenbombningplan nu på en gång då jag känner röklukten svepa in från grannbyarna. Jag är livrädd då de säger att bränderna inte kommer slockna förrän tjälen kommer. Jag blir livrädd när väderprognosen bara visar stora solar. Framför allt är jag livrädd att SD skall vinna valet pga av falsk propaganda som florerar på nätet och för att det finns så många infantila kommunalpolitiker.

Januari, de suspekta matlådornas tid!

Utan någon som helst urskiljning, oavsett utbildning eller inkomst så verkar vi ha en sak gemensamt i januari. De suspekta matlådorna. Ni vet de där som ni frös in i all hast och inte iddes skriva på vad det var. Som puttats allt längre in in frysen av de nya matlådorna som tillkommer och som slutligen är helt igenisade så man har ingen aning om vad det är. Varefter januari går så längre in i frysen kommer man och till slut så funderar man på om maten därinne är hälsovådlig på något vis. Korv stroganoff smakar härsken lax och sparrissoppan som jag tagit med mig på jobbet visar sig vara egenhändigt kokad buljong av märgben och allsköns grönsaker. Den tog en hel dag att göra och jag kände mig så huslig när jag gjorde den. Istället för att använda den i matlagningen har den istället fått ligga i en frys och glömmas bort medan jag använt svindyr kalvfond på flaska. Man avnjuter hamburgare med bröd som vid upptining både är torra och blöta på en gång och har en bismak av sunkig frys. I frysen ligger det ett flertal förpackningar med ett par tortillabröd i varje. Oätliga förstås eftersom de inte är förpackade enligt konstens alla regler. De är liksom bara intryckta där de fått plats och istället för att kolla frysen först köper vi nya 8-pack, äter sex å så in frysen med resterande två.

Vad är detta? Blomkål, äppelmos eller potatis?

Välfärdsproblem utan dess like, javisst. Medan vi på norra jordklotet har sunkiga frysar med mat finns det dem  på södra som äter grässtrån i brist på annat,  som inte har spannmål så att det kan göra en välling ens. Vi, ja vi konsumerar som aldrig förr inför jularna trots att vi stod i januari framför frysen och lovade oss dyrt och heligt att till  nästa jul då skall jag dra ner på julklapparna och maten.

 

Ofredande eller artighet?

I Sundsvalls tidning kan man läsa idag om en kvinna i 60-års åldern som har anmält en man för ofredande. Han har ända sedan i juni när han mött henne på promenader uttalat ett Hej! Detta upplever hon som mycket provocerande. Mannen som hälsar är i 80-års åldern.

Jag tänker förstås genast när jag läser detta att denna kvinna måste vara inflyttad från en såkallad stor stad, t ex Stockholm där det är helt andra seder och bruk som gäller. Nedan kommer därför en liten manual som man kan ha i fickan om man är osäker.

Hälsandets historia är något som sträcker sig långt tillbaka i tiden och är något som var brukligt även i Stockholm på 1900-talet. Under 2000-talet har dock hälsandet successivt dött ut, främst i storstäder. Här har man till skillnad från mindre orter alltid täckning, ett annat ord för internetuppkoppling. Detta leder till att de flesta människor har blicken fokuserad på sin telefon istället för att ta in atmosfären i omgivningen. Om du mot förmodan skulle få ögonkontakt med någon människa i Stockholm så bör du inte hälsa då mottagaren snabbt gör följande antagande, att du är en lågintelligent lantis eller har en skruv lös. Det spelar ingen roll att de flesta som bor i Stockholm faktiskt kommer ursprungligen från mindre samhällen som Kårböle eller Blattnickssele. De vill inte för sitt liv bli förknippade med andra lantisar. Skulle någon annan heja på dig när du är i Stockholm, ja då är det en turist eller en precis nyinflyttad ”lantis” som inte lärt sig hur man skall bete sig som en ”Stockholmare”.

I mellanstora städer är det fortfarande tillåtet att hälsa med ett enkelt hej förutsatt att personen går på samma sida av vägen. Är det någon du brukar möta på dina dagliga promenader är det inte bara tillåtet utan även rekommenderat  att hälsa.

I småstäder och samhällen hälsar du på alla, punkt slut. Här skall du hälsa även  när du sitter i bilen. Tänk att armen är en vindrutetorkare och så hälsar du! Det är viktigt att vinkningen är tydlig då en liten lätt lyftning av handen kan tolkas som något annat. Det har hänt att någon, inga namn nämnda, med bestämdhet hävdar  att grannen pekat finger åt honom på 86:an, varför denne någon inte hejar på sin granne sedan 20 år tillbaka trots att grannen vid upprepade tillfällen bedyrat att han bara skulle blända av.Du behöver inte hälsa om det är en BMW eller Audi av årets modell med tillhörande takbox. Det är en turist eller en försäljare som bara är på genomresa.

I en by så förutom att hälsa så stannar du faktiskt och pratar. Det är det enda sättet för dig att hålla dig ajour då du trots att du betalar dyra pengar för en internetuppkoppling inte har någon eller så är den så långsam att det går fortare att skicka ett brev med Postnord. Att göra en kompletteringshandling i byns affär kan ta ett par timmar trots att man bara skulle ha en gul lök. Man talar om vädret, fisket eller får reda på ett och annat som andra får reda på via Facebook. Tack vare att förhållningssättet till hälsandet icke på något vis förändrats i de mindre orterna så klarar sig människan där mycket väl. Under åratal av småprat har så pass mycket information utbytts att du vet precis vem du skall ringa om du behöver hjälp med avloppet, låna ett verktyg, få skjuts in till stan eller har slut på medicin. Om du mot förmodan råkar ringa till någon som inte kan hjälpa dig direkt så hjälper de till genom att ringa eller hänvisa dig  till någon som faktiskt kan.

Hade kvinnan haft tillgång till min lilla manual så hade hon vetat att det hej hon får på sin dagliga promenad inte är att klassa som ett ofredande. Det är ett brukligt beteende i denna mellanstora stad och tyder istället på att den 80-åriga mannen helt följer de seder och bruk som förekommer här.

Katten på råttan, råttan i sängen, sängen med morsan…

Kära mor är på besök igen. Trots ett ansenligt antal gästrum på gården har hon hitintills tackat nej till eget rum med motiveringen att det kan finnas ”rådisar”där. Den paniska skräcken för råttor och möss är även överförd på mig men på vår gård, där har vi inga råttor inomhus vilket jag också brukar tala om för henne. Detta tack vare salig Sivan, salig Elsa, må de få ta många råttor i sin himmel och så nu då Hurdy Gurdy.

Den paniska skräcken kommer sig av att vi bodde en gång i ett hus där det var så mycket möss så hade man varit ute i nån timme hade de små liven hunnit bygga en lyxlya i mattan, i mössan på hatthyllan, i stövlar, i dammsugaren, ja överallt. Att vi hade en gigantisk råttvajler gjorde dem ingenting.

Alltså så gör vi som vi brukar. Maken får ta ett gästrum, morsan och jag delar på dubbelsängen. Det har varit en lång dag för oss båda så vi somnar ovaggade. Klockan 02.00 vaknar jag av det ljud som fyllt min barndom, pip pip pip. Pulsen går nu upp till 200, jag tänker att jag inte får skrika för då kanske kärr… Jag menar kära mor får en hjärtinfarkt. Jag försöker urskilja var ljudet kommer ifrån när katten hoppar upp vid sängändan och korsar den med ett suspekt rörelsemönster för att sedan hoppa ned igen. Hördi  upprepar proceduren och nu tycker jag mig se att hon har nåt gigantiskt i munnen. Hon hoppar ned igen och så upp en tredje gång och nu har ögonen vant sig vid mörkret och hon har något i munnen! Jag tänder lampan och Hördi blir så glad att hon galopperar upp på bröstet med den levande råttan och då skriker jag som om kniven sitter i mig. Då morsan är tämligen snabbtänkt även från ett sovande tillstånd så får hon inte en hjärtinfarkt utan förstår vad skriket betyder, nämligen råtta.

Vi står i sängen och skriker, katten släpper råttan, i sängen, katten lämnar oss. Maken sover som en sten och hör ingenting. Jag ringer till maken och skriker i luren; – det är en råtta i sängen du måste komma nu, på en gång! Maken står i dörröppningen och tittar sömndrucket, lite förvånat på sin fru och svärmor som står och balanserar i sängen och gallskriker. Jag ser att han tänker febrilt hur han skall ta sig ur detta för att få krypa ned i sin säng igen. Då går han fram och lyfter på morsans täcke och där ligger råttan som snabbt ilar iväg och gömmer sig under en kista.  Vi rycker åt oss våra sängkläder och beordrar honom att han får lägga sig med katten och råttan. Eftersom han är en mycket snäll man och kanske en aningens trött accepterar han erbjudandet och kryper således ned i sängen.

Vi går och lägger oss på nedervåningen men ingen av oss kan somna för vi inser ju, finns det en inkräktare kan det finnas flera och i sådana fall, var kommer de in? Vi hör hur det sladdar uppe på golvet, smäller och har sig. Hördi är glad och tar upp råttan ytterligare en gång i sängen för att visa herrn i huset. Då ger även han upp, lämnar katten med råttan och byter säng ytterligare en gång.  När gryningen nalkas är katt och råtta leken slut. Hördi har gjort sitt jobb och lämnat kadavret i ett intakt stycke som maken glatt står och viftar med i dörröppningen till vårt sovrum. Det är en stadig bit, ingen liten mus det där inte. Jag tänker att råttan måste haft det kalasbra här med tillgång till både hund- och kattmat och så slår det mig, tänk om det sitter ett gäng stackars råttungar och skriker mor, kära mor, var är du?

Försäkringskassan, jämmer och elände!

Det var ett tag sedan jag publicerade något på min blogg.  För att kunna skriva något måste jag känna någon form av engagemang, glöd, ilska eller allra helst känna mig munter och glad. Nåväl nu sitter jag här och är både arg men mest ledsen och orkeslös.

För ganska precis en månad sedan fick jag möjlighet tack vare Cancerrehabfonden till en veckas rehabilitering efter min cancer.    Det är jag mycket tacksam över då mitt landsting ej erbjuder detta trots att det finns nationella riktlinjer och vårdprogram som rör cancerrehabilitering och vikten av denna.

Tog således kontakt med min FK-handläggare som jag haft en längre tid och frågade hur jag skulle göra rent praktiskt då jag behövde vara borta från arbetet under en vecka. Samma handläggare vet också att det har inte varit helt lätt för mig att återgå i arbete på heltid. Samma handläggare har gått från att vara en mycket sympatisk människa till att på slutet låta som hon vore nära ett sammanbrott. Jag klandrar inte henne på något vis för jag har ju förstått att det är inte en helt enkel uppgift att tillfredsställa klienter, chefer och politiker. Nåväl hon svarade mig i falsett att jag måste fylla i en ansökan om förebyggande sjukpenning och att den fanns på nätet. Hon insåg dock själv att hon kanske tog i lite varför hon erbjöd sig att skicka blanketten hem. Läkarutlåtandet var klart sedan en tid varför jag returnerade min ansökan per omgående. Tänkte inte något mer på detta och under min rehabvecka blev vi påminda av personal om vikten att ansöka om förebyggande sjukpenning. Jag berättade att jag redan gjort detta och kände mig liksom lite duktig att jag hade luskat ut detta på egen hand.

Döm om min förvåning, eller näe nu ljög jag. Jag blev inte alls förvånad när jag hade fått ett brev från Försäkringskassan. Jag tappade sugen, jag blir ledsen och trött ända in i märgen. Brevet är nu skickat från en ny handläggare. Det framkommer i och för sig inte att hon är handläggare men ny för mig är hon iallafall. Hon har muntligen frågat den försäkringsmedicinska rådgivaren följande; -Kan behandlingen anses vetenskapligt beprövad och antas ha ett förebyggande syfte att förebygga sjukdom? Varpå denne svarar att -det saknas dokumentation som visar på behovet av förebyggande behandling i förhållande till bröstcancer. Goddag yxskaft! Ingenstans i mitt läkarutlåtande står det att denna patient (jag) behöver få rehabilitering för att inte få bröstcancer igen. Läkaren beskriver däremot mina besvär som jag har pga tidigare behandlingar och den behandling jag har nu. Hon har sedan tidigare skickat in läkarintyg för sjukskrivning som är så utförliga att intyget som varit på flera sidor går att tapetsera en vägg med.

Tankarna börjar nu att snurra då det även står om villkoren  för att få förebyggande sjukpenning. Rehabiliteringen skall ingå i en plan som är godkänd av Försäkringskassan. Vilken rehabiliteringsplan? Min handläggare som jag haft har jag aldrig träffat än mindre gjort en rehabiliteringsplan. Hon har sannolikt haft fullt upp med att skicka ut brev till klienter där det står att intygen inte är tillräckligt bra etc. Hur skall handläggarna ha tid med att träffa oss sjuka då?

I ett flertal landsting erbjuds patienten rehabilitering efter cancer. De följer alltså de nationella riktlinjerna och har avtal med olika rehabiliteringscenter.  De patienter som har oturen att tillhöra de mindre bemedlade landstingen som inte bekostar rehabilitering får förlita sig på att frivilliga donatorer som du och jag   bidrar med en slant till t ex Cancerrehabfonden. Tack vare just Cancerrehabfonden har jag fått en veckas rehabilitering med dagliga föreläsningar av onkolog, kurator, fysioterapeut och  barnmorska (sexolog). Vi har varit ett gäng kvinnor och vi har haft samtal i grupp och enskilda samtal. Jag grät för första gången sedan jag blev sjuk, vi grät och skrattade om vartannat.  Denna rehabilitering var absolut livsnödvändig för mig för att kunna gå vidare.

Jag har bekostat resan till Lydiagården i Skåne och bara resan var dyrare än New York tur och retur. Jag förlorar uppenbarligen ersättning för veckan jag var där men all kunskap, känslorna som kom fram och allanya vänner jag fick det kan ingen ta ifrån mig!