Katten på råttan, råttan i sängen, sängen med morsan…

Kära mor är på besök igen. Trots ett ansenligt antal gästrum på gården har hon hitintills tackat nej till eget rum med motiveringen att det kan finnas ”rådisar”där. Den paniska skräcken för råttor och möss är även överförd på mig men på vår gård, där har vi inga råttor inomhus vilket jag också brukar tala om för henne. Detta tack vare salig Sivan, salig Elsa, må de få ta många råttor i sin himmel och så nu då Hurdy Gurdy.

Den paniska skräcken kommer sig av att vi bodde en gång i ett hus där det var så mycket möss så hade man varit ute i nån timme hade de små liven hunnit bygga en lyxlya i mattan, i mössan på hatthyllan, i stövlar, i dammsugaren, ja överallt. Att vi hade en gigantisk råttvajler gjorde dem ingenting.

Alltså så gör vi som vi brukar. Maken får ta ett gästrum, morsan och jag delar på dubbelsängen. Det har varit en lång dag för oss båda så vi somnar ovaggade. Klockan 02.00 vaknar jag av det ljud som fyllt min barndom, pip pip pip. Pulsen går nu upp till 200, jag tänker att jag inte får skrika för då kanske kärr… Jag menar kära mor får en hjärtinfarkt. Jag försöker urskilja var ljudet kommer ifrån när katten hoppar upp vid sängändan och korsar den med ett suspekt rörelsemönster för att sedan hoppa ned igen. Hördi  upprepar proceduren och nu tycker jag mig se att hon har nåt gigantiskt i munnen. Hon hoppar ned igen och så upp en tredje gång och nu har ögonen vant sig vid mörkret och hon har något i munnen! Jag tänder lampan och Hördi blir så glad att hon galopperar upp på bröstet med den levande råttan och då skriker jag som om kniven sitter i mig. Då morsan är tämligen snabbtänkt även från ett sovande tillstånd så får hon inte en hjärtinfarkt utan förstår vad skriket betyder, nämligen råtta.

Vi står i sängen och skriker, katten släpper råttan, i sängen, katten lämnar oss. Maken sover som en sten och hör ingenting. Jag ringer till maken och skriker i luren; – det är en råtta i sängen du måste komma nu, på en gång! Maken står i dörröppningen och tittar sömndrucket, lite förvånat på sin fru och svärmor som står och balanserar i sängen och gallskriker. Jag ser att han tänker febrilt hur han skall ta sig ur detta för att få krypa ned i sin säng igen. Då går han fram och lyfter på morsans täcke och där ligger råttan som snabbt ilar iväg och gömmer sig under en kista.  Vi rycker åt oss våra sängkläder och beordrar honom att han får lägga sig med katten och råttan. Eftersom han är en mycket snäll man och kanske en aningens trött accepterar han erbjudandet och kryper således ned i sängen.

Vi går och lägger oss på nedervåningen men ingen av oss kan somna för vi inser ju, finns det en inkräktare kan det finnas flera och i sådana fall, var kommer de in? Vi hör hur det sladdar uppe på golvet, smäller och har sig. Hördi är glad och tar upp råttan ytterligare en gång i sängen för att visa herrn i huset. Då ger även han upp, lämnar katten med råttan och byter säng ytterligare en gång.  När gryningen nalkas är katt och råtta leken slut. Hördi har gjort sitt jobb och lämnat kadavret i ett intakt stycke som maken glatt står och viftar med i dörröppningen till vårt sovrum. Det är en stadig bit, ingen liten mus det där inte. Jag tänker att råttan måste haft det kalasbra här med tillgång till både hund- och kattmat och så slår det mig, tänk om det sitter ett gäng stackars råttungar och skriker mor, kära mor, var är du?

Annonser

Försäkringskassan, jämmer och elände!

Det var ett tag sedan jag publicerade något på min blogg.  För att kunna skriva något måste jag känna någon form av engagemang, glöd, ilska eller allra helst känna mig munter och glad. Nåväl nu sitter jag här och är både arg men mest ledsen och orkeslös.

För ganska precis en månad sedan fick jag möjlighet tack vare Cancerrehabfonden till en veckas rehabilitering efter min cancer.    Det är jag mycket tacksam över då mitt landsting ej erbjuder detta trots att det finns nationella riktlinjer och vårdprogram som rör cancerrehabilitering och vikten av denna.

Tog således kontakt med min FK-handläggare som jag haft en längre tid och frågade hur jag skulle göra rent praktiskt då jag behövde vara borta från arbetet under en vecka. Samma handläggare vet också att det har inte varit helt lätt för mig att återgå i arbete på heltid. Samma handläggare har gått från att vara en mycket sympatisk människa till att på slutet låta som hon vore nära ett sammanbrott. Jag klandrar inte henne på något vis för jag har ju förstått att det är inte en helt enkel uppgift att tillfredsställa klienter, chefer och politiker. Nåväl hon svarade mig i falsett att jag måste fylla i en ansökan om förebyggande sjukpenning och att den fanns på nätet. Hon insåg dock själv att hon kanske tog i lite varför hon erbjöd sig att skicka blanketten hem. Läkarutlåtandet var klart sedan en tid varför jag returnerade min ansökan per omgående. Tänkte inte något mer på detta och under min rehabvecka blev vi påminda av personal om vikten att ansöka om förebyggande sjukpenning. Jag berättade att jag redan gjort detta och kände mig liksom lite duktig att jag hade luskat ut detta på egen hand.

Döm om min förvåning, eller näe nu ljög jag. Jag blev inte alls förvånad när jag hade fått ett brev från Försäkringskassan. Jag tappade sugen, jag blir ledsen och trött ända in i märgen. Brevet är nu skickat från en ny handläggare. Det framkommer i och för sig inte att hon är handläggare men ny för mig är hon iallafall. Hon har muntligen frågat den försäkringsmedicinska rådgivaren följande; -Kan behandlingen anses vetenskapligt beprövad och antas ha ett förebyggande syfte att förebygga sjukdom? Varpå denne svarar att -det saknas dokumentation som visar på behovet av förebyggande behandling i förhållande till bröstcancer. Goddag yxskaft! Ingenstans i mitt läkarutlåtande står det att denna patient (jag) behöver få rehabilitering för att inte få bröstcancer igen. Läkaren beskriver däremot mina besvär som jag har pga tidigare behandlingar och den behandling jag har nu. Hon har sedan tidigare skickat in läkarintyg för sjukskrivning som är så utförliga att intyget som varit på flera sidor går att tapetsera en vägg med.

Tankarna börjar nu att snurra då det även står om villkoren  för att få förebyggande sjukpenning. Rehabiliteringen skall ingå i en plan som är godkänd av Försäkringskassan. Vilken rehabiliteringsplan? Min handläggare som jag haft har jag aldrig träffat än mindre gjort en rehabiliteringsplan. Hon har sannolikt haft fullt upp med att skicka ut brev till klienter där det står att intygen inte är tillräckligt bra etc. Hur skall handläggarna ha tid med att träffa oss sjuka då?

I ett flertal landsting erbjuds patienten rehabilitering efter cancer. De följer alltså de nationella riktlinjerna och har avtal med olika rehabiliteringscenter.  De patienter som har oturen att tillhöra de mindre bemedlade landstingen som inte bekostar rehabilitering får förlita sig på att frivilliga donatorer som du och jag   bidrar med en slant till t ex Cancerrehabfonden. Tack vare just Cancerrehabfonden har jag fått en veckas rehabilitering med dagliga föreläsningar av onkolog, kurator, fysioterapeut och  barnmorska (sexolog). Vi har varit ett gäng kvinnor och vi har haft samtal i grupp och enskilda samtal. Jag grät för första gången sedan jag blev sjuk, vi grät och skrattade om vartannat.  Denna rehabilitering var absolut livsnödvändig för mig för att kunna gå vidare.

Jag har bekostat resan till Lydiagården i Skåne och bara resan var dyrare än New York tur och retur. Jag förlorar uppenbarligen ersättning för veckan jag var där men all kunskap, känslorna som kom fram och allanya vänner jag fick det kan ingen ta ifrån mig!