Kontraproduktivitet=motverkar sitt eget syfte

Idag funderar jag på ordet Kontraproduktivitet. Det är ett ord som i princip inte används  någon annanstans än i beskrivningar av verksamheter  som är politikerstyrda, som kommuner, landsting, Försäkringskassa och arbetsförmedling. Ifall nu någon politiker läser detta skall jag försöka förklara så enkelt och pedagogiskt som möjligt, eftersom jag vet att många av er inte har någon akademisk utbildning.

Med ordet kontraproduktivitet menas att man genomför något som motverkar sitt eget syfte. Jag skall nu försöka beskriva ett verkligt  scenario nedan.

Vi har ett landsting. (Jag kommer bara att beröra verksamheten som omfattar vård, inte kultur eller  kollektivtrafikdelen. Jag hoppar även över ledning och administrationsdelen.)  Jag väljer helt enkelt att beskriva en specialistmottagning på ett sjukhus eller en vårdcentral. Där arbetar bland annat läkare och sjuksköterskor som är specialister inom ett visst område t ex neurologi, onkologi eller ortopedi. (Googla om du är borta redan här).

 Dessa mottagningar är till för att diagnosticera och ta hand om patienter som fått en sjukdom. Vissa patienter blir helt botade eller så pass bra att de skulle kunna genomföra någon form av arbete. Dessa patienter blir inte sjukskrivna av läkare. Tyvärr har vi också en del patienter som inte kommer att bli friska inom överskådlig framtid. De är så pass sjuka att den specialistutbildade läkaren bedömer att en sjukskrivning behövs. Dessa specialister är i regel alldeles för få för att tillgodose patienternas behov.

 Detta har politiker vetat om under väldigt lång tid och i princip samtliga partier har stått i sina friggebodar inför de senaste tre valen och lovat att vård, omsorg och skola skall få mer resurser. Emellertid är detta löften  som aldrig verkar infrias utan snarare så försämras vården år efter år. Pengar rinner i väg på konsulter och nya omorganisationer av ledningen i samma takt som läkare, sjuksköterskor och andra patientnära yrkesgrupper väljer att fly från landstinget. Landstinget blöder pengar och kompetens.

Som om detta inte vore nog så har man nu bestämt att Försäkringskassan som också blöder pengar och kompetens skall genomföra det stora ”korståget”. Det är nu jag kommer använda ordet kontraproduktivt.

Vi har alltså sjukvården med för få resurser vilket leder till höga kostnader genom stafettpersonal och långtidssjukskrivningar. Vi har Försäkringskassan som nu tillsatt nya ”hungriga” medarbetare som skall granska läkarintyg och andra utlåtanden. Det är ganska beklämmande när kunskapen bland dessa nya medarbetare är så låg att de kan föreslå att en rörelsehindrad afasipatient kanske kan jobba hemifrån som telefonförsäljare. Det är beklämmande att de avslår ansökan om sjukpenning för att det inte framgår tillräckligt klart och tydligt att patienten kommer vara lårbensamputerad även om tre månader, år eller för livet. Dessa patienter som kanske inte bara behöver  kunna försörja sig själva utan en familj också blir alltså nekade ersättning tills patientens läkare kunnat krysta ur sig ett övertydligt sjukintyg. Inte  ens då är det säkert att de blir beviljade sjukpenning då handläggarna i sin tur har sin egen läkare som kan göra bedömningen att specialistläkaren har fel. Patienten kan mycket väl omskola sig till ett annat yrke. Hen fyller ju 65 först till våren.

Upplever du som patient att du har svårt att få kontakt med din vårdenhet? Detta beror på ett ökat tryck orsakat av Försäkringskassans korståg. Patienterna behöver nya sjukintyg, är ledsna och förtvivlade. Läkarna som i sin tur skulle behöva träffa nya patienter som behöver hjälp, sitter vid skrivbordet och skriver ovannämnda sjukintyg, är ledsna och förtvivlade.

Sparar vi pengar på detta arbetssätt? NEJ! 

Så kära politiker, patienter och andra som inte blivit de ena eller det andra än. Detta är min tolkning av kontraproduktion!