Kategori: Okategoriserade

Idag funderar jag på ordet Kontraproduktivitet. Det är ett ord som i princip inte används  någon annanstans än i beskrivningar av verksamheter  som är politikerstyrda, som kommuner, landsting, Försäkringskassa och arbetsförmedling. Ifall nu någon politiker läser detta skall jag försöka förklara så enkelt och pedagogiskt som möjligt, eftersom jag vet att många av er inte har någon akademisk utbildning.

Med ordet kontraproduktivitet menas att man genomför något som motverkar sitt eget syfte. Jag skall nu försöka beskriva ett verkligt  scenario nedan.

Vi har ett landsting. (Jag kommer bara att beröra verksamheten som omfattar vård, inte kultur eller  kollektivtrafikdelen. Jag hoppar även över ledning och administrationsdelen.)  Jag väljer helt enkelt att beskriva en specialistmottagning på ett sjukhus eller en vårdcentral. Där arbetar bland annat läkare och sjuksköterskor som är specialister inom ett visst område t ex neurologi, onkologi eller ortopedi. (Googla om du är borta redan här).

 Dessa mottagningar är till för att diagnosticera och ta hand om patienter som fått en sjukdom. Vissa patienter blir helt botade eller så pass bra att de skulle kunna genomföra någon form av arbete. Dessa patienter blir inte sjukskrivna av läkare. Tyvärr har vi också en del patienter som inte kommer att bli friska inom överskådlig framtid. De är så pass sjuka att den specialistutbildade läkaren bedömer att en sjukskrivning behövs. Dessa specialister är i regel alldeles för få för att tillgodose patienternas behov.

 Detta har politiker vetat om under väldigt lång tid och i princip samtliga partier har stått i sina friggebodar inför de senaste tre valen och lovat att vård, omsorg och skola skall få mer resurser. Emellertid är detta löften  som aldrig verkar infrias utan snarare så försämras vården år efter år. Pengar rinner i väg på konsulter och nya omorganisationer av ledningen i samma takt som läkare, sjuksköterskor och andra patientnära yrkesgrupper väljer att fly från landstinget. Landstinget blöder pengar och kompetens.

Som om detta inte vore nog så har man nu bestämt att Försäkringskassan som också blöder pengar och kompetens skall genomföra det stora ”korståget”. Det är nu jag kommer använda ordet kontraproduktivt.

Vi har alltså sjukvården med för få resurser vilket leder till höga kostnader genom stafettpersonal och långtidssjukskrivningar. Vi har Försäkringskassan som nu tillsatt nya ”hungriga” medarbetare som skall granska läkarintyg och andra utlåtanden. Det är ganska beklämmande när kunskapen bland dessa nya medarbetare är så låg att de kan föreslå att en rörelsehindrad afasipatient kanske kan jobba hemifrån som telefonförsäljare. Det är beklämmande att de avslår ansökan om sjukpenning för att det inte framgår tillräckligt klart och tydligt att patienten kommer vara lårbensamputerad även om tre månader, år eller för livet. Dessa patienter som kanske inte bara behöver  kunna försörja sig själva utan en familj också blir alltså nekade ersättning tills patientens läkare kunnat krysta ur sig ett övertydligt sjukintyg. Inte  ens då är det säkert att de blir beviljade sjukpenning då handläggarna i sin tur har sin egen läkare som kan göra bedömningen att specialistläkaren har fel. Patienten kan mycket väl omskola sig till ett annat yrke. Hen fyller ju 65 först till våren.

Upplever du som patient att du har svårt att få kontakt med din vårdenhet? Detta beror på ett ökat tryck orsakat av Försäkringskassans korståg. Patienterna behöver nya sjukintyg, är ledsna och förtvivlade. Läkarna som i sin tur skulle behöva träffa nya patienter som behöver hjälp, sitter vid skrivbordet och skriver ovannämnda sjukintyg, är ledsna och förtvivlade.

Sparar vi pengar på detta arbetssätt? NEJ! 

Så kära politiker, patienter och andra som inte blivit de ena eller det andra än. Detta är min tolkning av kontraproduktion!

I natursköna Hovås i Göteborg har man planer på att starta ett Hospice. För er som inte är riktigt på det klara med vad ett hospice är så är det kort sagt ett boende där det finns sjukvårdsutbildad personal och där det är tänkt att man skall få ta sina sista andetag i en vacker, lugn, harmonisk miljö. En miljö där både den sjuke och dennes närstående skall kunna känna sig trygga i mötet med döden, ett alternativ till att dö på en fyrsal på sjukhuset eller hemma i en lägenhet på sjunde våningen där möjligheten att komma ut är begränsad.

 I Sundsvall har vi ett fantastiskt Hospice, vackert beläget med utsikt över Sidsjön. Där varje rum ser ut som en svit, och där det är möjligt att bli skjutsad i sin säng ut på det gigantiska soldäcket. Maten serveras på vackert porslin och servetterna är förstås av linne som i en restaurang av högsta klass. Lokalerna är fantastiska med möjlighet att sitta och mysa framför en brasa insvept i en mjuk filt eller lyssna och titta  på porlande vatten. 

Man skulle då kunna tänka sig att Hovåsborna skulle hoppa jämfota av lycka som får en sådan anläggning i sin närhet….Men nej, de protesterar för glatta livet. De vill inte behöva passera varje dag och tänka på döden. Barnen uppges ha blivit bestörta. De vill inte heller behöva se ledsna anhöriga eller sjuka patienter och absolut inte se bårbilarna.

 Det finns bara en enda sak som är säker och det är att vi alla skall dö någon gång. Det är tillika  säkert att en ganska så ansenlig mängd av Hovåsbor kommer att drabbas av allvarlig sjukdom, eller en anhörig eller god vän. När den dagen kommer  föredrar de alltså att ligga på sjukhus?!  De kanske tänker att de har fått se så mycket vackert i sitt liv redan så att då gör det  inget om de sista dagarna eller veckorna i ens liv utspelar sig i en  sjukhussal bakom ett draperi.

Emellertid så vet jag att de förmodligen inte tänker så. Jag är också tämligen säker på att den dagen då Hospice är på plats så kommer de inte skänka en tanke på de som finns där innanför väggarna. De kommer vara fullt upptagna med att tänka på vad som skall handlas,  ungar som skall skjutsas, läxor skall göras och diskmaskinen skall tömmas. Jag tror inte ens att de ser allt det vackra där de bor för de är upptagna av det som kallas livet.

Det är alldeles för få människor förunnat som har en sund syn på livet  medan de verkligen är friska och kan ta tillvara på tiden. De flesta av oss har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. När jag åker förbi hospice i Sundsvall tänker jag på dem därinne men jag tänker också på livet. Jag är tacksam över att bo  i Sverige och att jag lever. Det är inte så lite provocerande för mig som inte bara är sjuksköterska, jag är onkologpatient också, att det finns folk som på fullaste allvar inte unnar sjuka människor en vacker plats deras sista tid på jorden. 

Ett stort tack till Matthias Brian , en läkare som var en av de drivande att få ett hospice till Sundsvall!

Efter många om och men gjorde jag till slut slag i saken och tog en repa på vinden. Vårt hus har en gigantisk vind och efter att ha bott här i närmare 20 år så har en hel del” bra att ha ” saker burits upp. Efter att ha samlat ihop lite påsar och lådor med diverse kablar frigjorde jag så en liten golvyta där jag  sittandes lugnt och metodiskt kunde börja genomsöka dessa gömmor. Märkte upp en låda med ordet KABEL. 

Plockade upp härva efter härva och tråcklade fram laddningskablar till 1900-tals mobiler. De kunde jag obehindrat kasta i sopsäcken utan närmare eftertanke. Kom sedan till ett flertal koaxialkablar på drygt fem meter styck. Har förvisso bara en tv kvar i hushållet som nödgar denna typ av kabel men man vet aldrig, den som sitter i nämnda tv kn ju gå av… Eller  nåt, får alltså gå ned i kabellådan, prydligt hoplindade. Hittar sedan ett gäng helt ouppackade USB-kablar, de kan man ju inte kasta, eller hur många behöver man? Kan inte bestämma mig så därför slänger jag ned allihop i kabellådan. Går sedan vidare till AC-adaptrarna, ni vet de här klumparna med kabel som tillhört gamla syntar, rakapparater, bergsprängare etc. Håller cirka tre kilo adaptrar i handen och fundera en stund, behöver vi alla, börjar läsa på dem, de har tydligen olika ampere eller vad de nu heter så jag sparar alla, men bara tills vidare. Hittar ett flertal skrymmande routrar, överväger att ta med dem till stugan men besinnar jag mig då jag drar mig till minnes att det redan ligger några där och skräpar. Kastar dem alltså i säcken. 

GPS? Är det någon som använder en sådan nuförtiden? Hittar vår GPS som är i princip oanvänd eftersom maken lyckade på något konstigt vis lyckades tappa minneskortet men den var dyr och därför funderar jag ett tag på om jag skall lägga ut den på Tradera men näe, alla har väl smarta telefoner… Eller inte. Sparar den tills vidare. Måste nu märka upp låda nummer två eftersom den första är mer än full. Sneglar på sopsäcken som har några ynka kablar och en adventsljusstake på botten. Inser att jag varit allt för blygsam i min rensning men lovar mig själv att nästa gång, då åker de kabeljävlarna! 

PS. Givetvis kastar jag inte denna säck bland soporna! Jag bär ut den till garaget till de andra säckarna som någon dag när andan faller på skall fraktas till återvinningscentralen.

En fråga som jag får så fort jag kommer hem innanför dörrarna är – Vad ska vi äta idag?! Slutat att svara på den frågan efter att jag gjort familjen besviken alldeles för många gånger.

Min intention är nämligen när jag skall införskaffa mat att jag skall handla så bra mat som möjligt och gärna planera för flera måltider på en gång så jag slipper handla dagen därpå. Planering sker i butik efter att ha sett vilka varor det är bra pris på, lite löpande liksom, så därför måste jag  backa i butiken för att komplettera med grönsaker, såser etc. Allt detta sker i racerfart. Kan butiken utan och innan och jag arbetar målinriktat när jag väl är inne i butiken.

Jag rycker åt mig en självscanner, köper en eller möjligtvis två påsar då mina fina självscanningskassar aldrig lyckas hitta tillbaka in i butiken efter att ha burits ut därifrån. Jag gräver en stund i handväskan efter ett mynt eller den där lilla plastflärpen jag fått i en butik någon gång för att kunna ta en kundvagn,  inser att den är borta och sliter åt mig en korg istället. Antingen glömmer jag att packa i påsarna direkt alternativt packar fel vilket jag brukar inse vid mejeriavdelningen när mjölken skall i. Brukar då placera mig i något hörn så att jag inte är i vägen för någon och börjar sedan packa upp, bröd, tomater, basilika och andra varor som man inte vill äta i mosad form. 

Jag är hungrig men har fortfarande energi kvar, planerar således att göra pannbiffar med lök samt koka mandelpotatis till det, ser sedan att det är x-pris på tunna revbensspjäll varpå de också slinker ner i korgen i händelse av bra grillväder. Upptäcker sedan en stor skylt att om jag handlar för över 200:- får jag köpa snuskigt billig svensk fläskytterfilé som jag då tänker att jag kan göra en fräsch gryta av. Börjar därför slänga ned varor så att jag definitivt passerar 200 kronors gränsen, falukorv bland annat vilken endast älskas av familjens jycke. Men åh där har de färsk torsk på extrapris, fishtacos yes! Kutar  tillbaka till grönsaksavdelningen för att komplettera med diverse grönsaker som är ett måste till var och en av rätterna. Väl där är scannern spårlöst borta! Dyker ner i påsen med charkvaror, scannern borta, får således vända tillbaka till föregående område, dvs charken och hittar till slut scannern prydligt placerad i en behållare med löjromsburkar. 

Vid det här laget bär jag en kasse i ena handen, en korg med en överlastad kasse i den andra. Svetten lackar, hungern blir övermäktig, bestämmer därför att toapapper får vänta. Jag banar mig fram till godishyllorna rycker åt mig en chokladrulle och överväger starkt att börja tjuvstarta på den i butiken, lite snyggt och diskret på den sidan där streckkoden inte är men lyckas behärska mig. Scannar kasse nummer tre och börjar packa om varorna en sista gång för att sedan checka ut. Tar två kassar i ena näven, en i andra, linkar fram till bilen, slänger in dem i baksätet då  bagaget är fyllt med återvinning. Slänger mig in i bilen, åker hem, packar upp varorna med blixtens fart för att få trycka i mig min chokladrulle. Den är borta! Jag har scannat den så den är bevisligen betald, överväger att åka tillbaka men nej, jag är alldeles matt. Tar mig en macka, slänger mig i fåtöljen och övertalar mig själv att jag bara skall blunda en stund men somnar givetvis som en sten. Vaknar kl 17.00 och tänker; vilken  tur att jag inte sa att det skulle bli biffar med mandelpotatis! Jag fräser på falukorven det går fort! 😅

Från att ha varit nästintill pedant tidigare så är det raka motsatsen nu. Inte för att jag gillar att ha stökigt, tvärtom men det är liksom ingen mening. Jag  har kört med lite egenterapi och till slut lärt mig acceptera skiten. Det tog ett par år innan jag verkligen kunde göra det. Det liksom ryckte i mig att resa mig upp ur fåtöljen för att ställa upp skor på skohyllan, stoppa tillbaka någon DVD fast det egentligen var meningen att vi skulle umgås och se på en film tillsammans (det gjorde man förr) umgicks alltså, utan en varsin telefon eller platta i knäet. Det enda jag såg var det förbannade DVD-fodralet som låg på tv-bänken. Observera att jag skrev fodralet, inte fodralen! Med mina nu sunda ögon så inser jag ju vad sjukt det var. Efter ett par år av ett eget KBT-program så lärde jag mig till slut att ignorera och tom acceptera inte bara ett utan en hög fodral. Efter åratal med haranger från undertecknad som; förstår ni hur det känns???!!!! Här har jag varit inomhus hela helgen och städat medan ni varit och badat och så kommer ni hem och skitar ner!!!!!   Ni pissar på mig!!!!!!! 

Efter en släng av cancer så blev jag ”botad” från min städmani. Jag kan sitta i köket och konstatera att det hänger lite stekt ägg på spisluckan, tänka lite lojt; det där borde jag torka bort! 9 av 10 ggr gör jag det inte. Ingen mening tänker jag nu, kommer ändå nytt klet om ett par timmar. Då är det ju liksom ogjort. Jag städar icke om det är bra väder ute, det kan vara skitväder imorgon och då kan man städa. Spelar ingen roll om så kungen skulle komma. Vi har bara ett liv och några ynka bra sommardagar per år vanligtvis. Med denna filosofi kombinerad med en kanonsommar kan ni ju tänka er hur det såg ut!!! 

Jag var helt enkelt tvungen att städa. Herregud  tänker ni, de andra måste väl hjälpa till?! Ja men det är ju det som är hela grejen, ofta har kvinnor och män helt olika uppfattning om vad städning är. Jag anser att man lägger var sak på sin plats, dvs fnasiga sockar skall förflyttas till tvättkorgen, inte göras till ett prydligt paket med motivationen; de där, de hade jag bara en stund igår kväll, kan ha dem imorgon. Det är bara det att det är inte en käft hemma som minns att de gjorde ett litet paket dagen före utan de tar fram nya strumpor och så där håller de på. Så alltså, mina män hemma fluffar inga kuddar, ställer tillbaka fodral, eller sorterar bland tidningarna. På sin höjd göra en prydlig bunt av gamla tidningar och reklam. Påbörjade kläder ligger överallt för de skall ändå användas sen…nån gång. Så nej tack men tack ändå, när jag väl städar vill jag göra det själv. Varenda filt skall vädras, kuddar fluffas, soffan dammsugas, även under dynorna! Vet ni hur jobbigt det är med mynt som fastnar i röret? Hur kul är det att fylla dammsugarpåsen som kostar 25 spänn i snitt med sockar? Alltså måste dynorna i soffan lyftas bort ordentligt och helst skulle man behövt återvinningskärlen, spargris, soppåse och tvättkorg i närheten. Under dynorna kan man hitta, glasögon fjärrkontroller, chips, mynt, strumpor, bh…. Ja vadå jag har väl inte påstått att jag inte dräller omkring mig ?! Skillnaden är att ingen plockar upp efter mig. Så häromkvällen städade och det ordentligt. Se vad fint!

Jag njöt av lukten av rengöringsmedel och jag unnade mig en öl. Åh vad skönt det skall bli och komma hem till ett städat hem. Jag gick och lade mig och på morgonen tassade jag ned för att inte väcka min lilla juvel som snusar sött med sin flickvän.

Men vad i….?! Va f-n, ungj-l du pissar på mig! Respekt för f-n! Tänkte jag och insåg, jag har fått ett återfall!

Startade min blog igår med vad jag trodde ett unikt namn, men det finns redan en blog som heter Bettans betraktelser vilket jag upptäckte nu när jag skulle googla ”min blog”. Osmart av mig, skulle ju googlat före. Kära vänner, ge mig namnförslag för jag orkar inte värka fram ett nytt. Och du Bettan, jag skall försöka byta! Tillägg: alla kära Bettor! Vi är inte bara två utan flera som valt Bettans betraktelser som blognamn! Kan ju bli riktigt roligt det här med tanke på våra helt olika inriktningar!

Jag är en kvinna i mina bästa år, i varje fall om man läser de glattade magasinen som främst riktar sig mot just kvinnor. Men, en arbetskamrat läste upp följande artikel ur stadens morgontidning/E-tidning idag. Han börjar med rubriken; En äldre man körde rattfull-saknade körkort! 

Inte bara jag får upp bilden av en söt farbror som kanske fått körkortet indraget  pga gråstarr, stroke, demens eller liknande. En farbror som råkat meja ned vägskyltar eller i värsta fall kört norrut i södergående fil på E 4:an vilket händer ganska frekvent sedan staden fick nya vägar och avfarter. Pga mitt arbete så träffar jag dessa söta farbröder då och då som tittar på mig med sina ledsna ögon och frågar -varför får jag inte köra bil? Jag har kört prickfritt i 54 år och varit med i Motormännen lika länge. Jag har hela grillen full med Motormännens medaljer. (Det sista säger de inte). För all del finns det söta tanter också som mister sina körkort men de har i regel inte fått köra bil under de första 40 åren i äktenskapet och när de väl börjar köra då maken blivit sjuk är ju kvalitén på körningen därefter. Följaktligen får tanten utstå att maken sitter bredvid och skriker;  gasa, bromsa, växla, varpå hon  blir så nervös att knogarna vitnar pga det hårda greppet kring ratten. När en sådan här tant mister körkortet drar de en lättnadens suck och säger – Ja du Börje nu är det färdtjänsten som gäller. Nåväl detta var bara en utvikning från ämnet. Kollegan fortsätter nämligen att läsa ingressen.

En polisman stoppade en man i 50-års åldern…. Hänger ni med? I rubriken benämndes han alltså som en äldre man. Det är ingen farbror, han är nästan jämngammal med mig. Räknas jag som äldre? Jag har inte ens känt mig som medelålders. Vad skall jag göra? Vad måste jag göra? Vad kan jag göra? Kan jag fortsätta handla kläder på HM eller måste jag börja handla på Valborgs damekipering ? Måste jag sluta lyssna på Morgonpasset i P3? Jag har redan förstått att det programmet inte riktar sig till min åldersgrupp eftersom det händer att någon 40 -åring ringer till programmet och de blir så till sig över att det har äldre lyssnare. Jag vill inte lyssna på mogen musik i grannkanalerna. Kan jag och mina kompisar fortsätta gå ut och roa oss på stans krogar eller måste vi sitta hemma och lyssna på Ingemar Nordströms saxparty volym 103.

Av någon outgrundlig anledning så verkar det som om public service och annan media inte hängt med i utvecklingen. Dagens 50-åringar har barn och tonåringar som bor hemma. Dagens 70-åringar vill inte sitta och titta på matinéerna  på SVT från 30- och 40-talet. Det vore som att någon skulle utgå ifrån att när 60-talisterna blir pensionärer då kommer de vilja titta på Dallas, Falcon Crest eller Jönsonligan. Jag kan gå med på att jag är medelålders, inget annat därmed basta!