Respekt till våra lärare och pedagoger om jag får be!

Lärarnas riksförbund har lagt ut en film på sociala medier där vi icke pedagoger och föräldrar  skall välja slutet. Den visar hur en enligt min mening en dryg kille rotar i en tjejs väska och tar hennes mobil, sätter sig på hennes bänk och retar henne. Till slut slår hon honom på armen. Det finns två alternativ. Köra ut eleven från klassrummet eller fortsätta lektionen som vanligt!

I det här fallet anmälde pojkens föräldrar händelsen till Skolinspektionen då han utsattes för en kränkning, och det inför alla i klassrummet! De har tydligen inga problem med att han kränker henne å det grövsta med att rota i hennes väska, i hennes mobil samt behaga sätta ned sin ändalykt på hennes bänk.

Inget av ovanstående alternativ tilltalar mig! Jag skulle ha klivit fram omedelbart, snappat åt mig mobilen, beordrat ungen att sätta sig på sin plats omedelbart. När han sedan hotar med att anmäla mig skulle jag ha hållit med honom om att det låter som en lysande idé. Sätter han sig inte ned så skulle jag gett honom frånvaro från lektionen, jag menar det krävs väl ändå att man på något sätt är mentalt närvarande också? Sista alternativet vore att ringa hans föräldrar just där och då, i klassrummet inför alla andra och säga; – Jag tror Theo glömt sin mobil idag och han verkar vara så sugen på att ringa mamma att han rotade fram Almas telefon ur hennes väska, ja men nu skall du få prata med mamma Theo! Anmäld skulle jag säkert bli, men varför då? Har ju bara velat vara vänlig och hjälpsam.

Vad är det för fel på en del föräldrar idag? Hur kan de komma på tanken ens att ta detta till Skolinspektionen! Har genomlidit som förälder åtskilliga föräldramöten där föräldrar hävdat på fullt allvar att lärarna skall använda sin rast till att se till att ungarna (årskurs 4) har mössa på sig, knyta skor samt lämna ut och plocka in mobiltelefoner för de små liven kan ju vilja lyssna på musik på rasten. Det har startats klasskassor som inte skall existera egentligen, vilka blir ett helvete kring då vissa ungar byter skolor som kalsonger, då skall dessa föräldrar ha tillbaka pengar och nya elever skall inte få följa med på den tilltänkta resan för att de inte var med från början! De är så egocentriska och utgår bara från sina egna barns behov att de verkar helt glömma bort att det existerar cirka 25 stycken till i klassrummet.  De verkar inte ha något som helst eget ansvar att lära sina barn hyfs, visa respekt, klä på sig och andra mest elementära saker. De verkar tro på varenda ord som kommer från barnet/tonåringens mun.

Vi som föräldrar skall backa upp våra lärare, vi skall lyssna på våra barn men ställa motfrågor om varför situationen blev som den blev. Vi skall försvara lärarna inför våra barn. Har vi en personlig åsikt om någon lärare så skall inte den dryftas med eller inför barnet. Vi skall inte uttala oss negativt om andra barns familjer, socialgrupp, härkomst, diagnoser eller seder och bruk.  Vi skall inte underminera de människor som valt att arbeta med barn och ungdomar. Vi skall uppfostra våra telningar så att de får ett gott självförtroende utan att behöva ”roa” sig på andras bekostnad. Jag säger inte att det är lätt men det är vår förbannade skyldighet att göra vårt bästa!

Annonser

Sista timmarna som 40+

Jag är inte så mycket för bemärkelsedagar, i synnerhet inte mors dag, alla hjärtans dag och för all del mina egna födelsedagar. Bryter således inte ihop om jag inte blir uppvaktad. Hade därför inga planer för min egen 50-års dag. Tänkte lite praktiskt att vill nån fira mig så tar vi det till sommaren när man förhoppningsvis kan vara utomhus. Vaknade dock med ett ryck för nån vecka sedan och kände helt plötsligt att det blir ju skittråkigt att inte göra någonting alls. Slängde således iväg ett mass-SMS till de som jag faktiskt träffar ändå i vardagen, typ grannar och sånt, så nu blir det en middag på själva bemärkelsedagen. Själva kalaset kommer gå av stapeln i sommar och då är alla välkomna!

Att få fylla 50 är ingen självklarhet för någon men för undertecknad såg det lite skakigt ut för ett par år sedan när jag fick bröstcancer. Då planerade jag min egen begravning som inte på något vis var överdådig utan jag tänkte mig en kremering, fördela askan i två mjölkkartonger, tömma en av dem i stan, i minneslunden i händelse av om mina barn skulle vilja besöka denna vackra glänta och minnas tillbaka till sina ljuvliga stunder med kära mor. Den andra skulle tömmas ut typ i komposten i Jämtland, ungefär i det där hörnet alla män slår en drill en ljummen sommarkväll, efter ett intag av ett par kalla. 

Nåväl eftersom jag inte tänkte fira denna dag från början så bestämde jag och Åsa som fyller 50 tre dagar efter mig att vi skulle mötas i Stockholm för en trevlig helg. Vi har känt varandra i 43 år. Hon bor i Göteborg numera, vi träffas typ vart 10:e år. Här började nu tipsen spruta in från nära och kära om diverse revyer, musikaler och museer. Det var inget som vi var direkt sugna på utan lockades mer av ett schysst hotell, god mat och dryck. Flanerade således helt kravlöst i huvudstaden för att sedan avsluta kvällarna med mys på rummet. På lördagen anslöt Beda som vi inte träffat på 30 år. Kändes som om det var igår.  Kroppen är visserligen 50 men själen, ja den är fortfarande 15! Och ja! Vi är lika barnsliga fortfarande! 

Mona Sahlin känner sig förföljd!

”Jag tror inte en människa kan föreställa sig vilket oerhört tryck hon har varit utsatt för. Hur svårt det har varit för henne-att i princip vara förföljd” Advokat Claes Borgströms uttalande om Mona Sahlins senaste ”misstag”

Uttalandet som gjorde att Claes Borgström för evigt kommer att bli ihågkommen. Jag vet inte om han hade otur när han tänkte men det finns åtskilliga grupper med människor i samhället som vet hur det känns att vara förföljd och som utsätts för oerhört tryck. Att då Borgström har mage att komma med detta magstarka påstående för att försvara en återfallsförbrytare är som att att han pissar på dem och oss.

Undertecknad hör till gruppen långtidssjukskrivna, jag tillhör de tärande med andra ord och jag har haft osmaken att dra på mig en bröstcancer. Jag har gått igenom en operation, cellgifter, strålning  och skall äta antiöstrogent läkemedel resten av mitt liv. Att gå genom dessa behandlingar tar hårt på hela kroppen. Man kan  drabbas av något som kallas chemobrain. Dvs cellgifterna påverkar inte bara cancercellerna utan även de friska cellerna. Som grädden på moset tillika detta antiöstrogena läkemedel som skall bidra till att jag uppnår en aktningsvärd ålder. Problemet är bara att jag inte mår så bra pga medicinen. Jag är trött, olidligt trött och orkar helt enkelt inte vara vaken så många timmar åt gången. Jag är varm som en kamin, det känns som om jag ensam skulle kunna försörja hela kvarteret med värme. Jag har ont i kroppen, den känns trött.  När kollegor sitter på sina rum med konvektorelement sitter jag med öppet fönster och linne. Jag har släpat in en säng på min expedition, allt för att kunna arbeta åtminstone några timmar om dagen. Jag har provat att arbeta 75 % och det gick…. Om jag fick sova en sväng i ovannämnda säng och sedan gå hem och sova i princip resten av dygnet.

Emellertid så tyckte min onkolog att detta liv  kanske inte var optimalt och insisterade därför på att jag skulle gå ned till 50 %. Han sade till och med att jag var normal, att det är så här man mår efter en sån här genomkörare. Jag har arbetat så sedan i somras och nu går jag hem efter fyra timmar, sover för att sedan ta en promenad och jag orkar  följa med och handla åtminstone någon dag i veckan. Jag har väntat på att få höra av Försäkringskassan, tro mig.  Jag menar, varför skulle  jag förskonas när människor med avsaknad av vitala kroppsdelar inte får sjukpenning, sjukersättning eller personlig assistens? När mina kollegor som är specialister i neurologi måste komplettera om och om igen och skriva tydligare sjukintyg,  om varför Beda Larsson 63 inte kan ställas till arbetsmarknadens förfogande efter att ha opererats i hjärnan och har bestående men efter detta. Vem vill överhuvudtaget ha Beda Larsson?  Jag kan faktiskt inte komma på ett enda yrke där  man klarar sig utan en hjärna i någorlunda så gott skick.
Nåväl,så kom då brevet från FK!  ” Vi kan inte godkänna ditt läkarintyg och har begärt av din läkare att det skall kompletteras.” Vad är t ex  en onkolog eller neurolog mot en handläggare på Försäkringskassan? Ingenting! Alla handläggare har nämligen en pensionerad, men still going strong, stafettande läkare bakom ryggen. Nån läkare som jobbat på vårdcentralen i Tibbleboda och har 40 års erfarenhet av  att behandla urinvägsinfektioner, bronkiter, fotsvamp och öroninflammationer. Denna läkare vet alltså bättre än en specialist inom t ex onkologi?

Det är politikernas fel att vården ser ut som den gör! Det är de som piskar FK som i sin tur piskar läkarna och tvingar dem att komplettera och komplettera intygen om och om igen. Det är politikernas fel att intygsskrivandet tar sådan tid att läkarna inte hinner ha mottagning  för patienter i den utsträckning som behövs. När jag alltså får höra hur politikern Mona Sahlin känner sig förföljd och att ingen kan föreställa sig hur det känns, då blir jag förbannad, riktigt förbannad!  Det finns massor av människor som är förföljda eller känner sig förföljda. Hon kan omöjligt lida av denna uppståndelse, för hade hon gjort det så skulle det stannat vid Tobleroneaffären. Jag menar det blåste ju väldigt hårt då, då var hon väl verkligen förföljd? Hon som tycker att det är kul att betala skatt, varför har hon skatteskulder? Varför betalar inte hon parkeringsböter, eller varför får hon ens parkeringsböter? Jag menar, vill man att folket skall ha förtroende för en så får man inte ens en bot. Så är det bara. Hur tänkte Mona när hon skrev ett intyg på att livvakten tjänade 120 000:- i månaden? Tänkte hon ” självklart skall grabben ha en lägenhet för tio miljoner, jag hjälper honom på traven” Det rimmar väldigt illa i mina öron. Hon har gjort medvetna felaktiga val om och om igen.

Jag själv  anser mig inte ha något val, vill jag hänga med ett tag till är det  bara att tugga i sig sina piller och få biverkningarna på köpet även om Försäkringskassan tycker något annat.

 

Hjälp jag är en curlingförälder!

Ett år gammal krönika men lika aktuell nu… Turné på gång för de små liven. Frågade

de föräldrarna innan de bokade Stockholm en fredag och Göteborg på lördagen? Nej! Ordnar vi detta? Ja! Är det lätt att hitta en helg för att umgås med andra i sin egen ålder? Nej?

Hästfolk:

Du som alltid avskytt hästar är nu expert på vad alla pryttlar heter, köpt en stor bil med dragkrok för att kunna frakta runt de illaluktande barnen i bilen och med deras hästar i efterföljande finka. Du känner dig hatad av andra bilister eftersom ni åker i klunga till olika tävlingar. Från att ha haft dille på att shoppa kläder och skor är det ett minne blott. Varför köpa skor som man inte kan mocka i eller stå med på stallbacken? Kläderna skall numera vara sköna, praktiska och torka snabbt. Eftersom du jämt står och fryser på tävlingar så innebär det att garderoben är nu full med fleecetröjor och rejäla jackor ämnade för regn, blåst och hästskit. För övrigt om du mot förmodan skulle få för dig att köpa något snyggt till dig själv så kan du ge dig attan på att det sammanfaller med att ridstövlar etc är för små. Det finns inga pengar kvar. Pengarna går till hö och utrustning. Hästarnas kvadratmeterhyra är att jämföra med en lyxig lägenhet i innerstan. Er säsong tar aldrig slut, den bara pågår och pågår år ut och år in tills dottern eller sonen för den delen får för sig att det är roligare med killar och tjejer och börjar smygsupa som de andra barnen. I smyg drar du en lättnadens suck då du helt plötsligt har 4000:- mer på kontot, varje månad. Du slipper umgås med Rosamundas mamma som är odräglig eftersom hon pratar hela tiden… Om Rosamunda. Rosamunda är ett underbarn, är Sveriges nästa Malin Baryard, har A i alla ämnen och vill bli veterinär när hon blir stor. Din dotter hankar sig fram i skolan och har inga ambitioner alls.


Och så har vi fotbollsföräldrarna: 

Där är ju hela sommaren förstörd och framförallt vecka 29. Finns ingen annan på dessa föräldrars arbetsplats som kan få semester den veckan för då är det minsann Gothia Cup. Hela familjen förväntas dela det stora intresset och äldre och yngre syskon mutas för att överhuvudtaget följa med. De yngre går att muta med Liseberg medan den äldre mutas med cash. Här talar man om laganda men föräldrarna står och skriker åt domare eller andras ungar som är blindstyren, fetton, såll eller andra ”uppmuntrande” kommentarer. När det fotbollsspelande barnet i familjen drar på sig en korsbandsskada inför säsongen skriker far i huset , neeeeeeej! Mor torkar svetten från pannan och drar en lättnadens suck med ett visst dåligt samvete och börjar genast fundera på ett handikappvänligt resmål där man lätt kan ta sig fram på kryckor.

Hockeyföräldrar:

Hela vinterhalvåret är det träningar och cuper. Föräldrarna verkar nära en inre dröm att just deras telning skall bli nästa Foppa eller Kim Martin. De är ständigt bleksiktiga och D-vitaminfattiga eftersom de står och fryser i ishallen varje kväll. De som har döttrar måste antingen ta tjänstledigt eller vara uppe sent på kvällarna eftersom tjejerna får alltid de sämsta tiderna i hallen. Dessa ungar är överrepresenterade när det gäller mopedbilsägande. Är det för att de har det bättre ställt än alla andra?  Nä, min teori är att man i själva verket hatar att stå i ishallen inomhus och frysa fötterna av sig för att se hur ens lilla gullunge blir inskickad i sargen eller  får en skridsko i knävecket. Man belånar därför huset eller vad man nu har med ytterligare 200 000 och hoppas att det var välinvesterade pengar. Att just de har begåvats med Sveriges nästa Foppa och att han kommer återgälda allt.

Förberedelser inför skolavslutningar och studenter:

Här är det ingen hejd på vad som krävs av föräldrarna. Ingen vill verka sämre än någon annan förälder. Spelar ingen roll om ungen tillbringat mer tid i sängen än i skolan, nädå, det skall ändå ”firas”. Du måste vara ute i god tid, gärna i januari för att det skall bli den ultimata happeningen. Det skall fixas käcka plakat med foto på sonen/dottern som tagits 15- 20 år tidigare. Här gäller det att tänka till. Det i dina ögon det roliga kortet, när sonen krystande lägger sin första kabel i pottan, kan lägga total sordi på studentfirandet. Nej här får det vara så neutralt kort som möjligt, om det nu går att hitta. De springer ut på trappan, glada över att det är över. Det vimlar av släktingar med plakat, rosor, champagne och söta nallar. Trängseln är värre än på en Rolling Stones konsert. Trots detta, från trappan, lyckas de urskilja ”sitt plakat” med i deras ögon en vidrig bild på sig själva.  Resten av dagen snurrar tankarna i deras huvuden, vilka hann se deras plakat?

Emellertid så är det inte bara studentdagen som kostar pengar och engagemang.  Detta föregås ju av en bal där tjejerna helst skall ha skräddarsydda blåsor och sönerna kostymer eller smoking. OBS! Det måste vara en annan kostym på själva skolavslutningen, andra skor osv.  Villfarelsen om att söners studenter är billigare har jag blivit varse om.   Sedan tillkommer detta med transporten till balen. Många verkar haft en raggare i umgängeskretsen, det spelar ingen roll om man inte haft kontakt på tretti år men när dottern skall på bal skall det vara flott. Då ringer man Bengan, kallpratar och avhandlar de gångna tretti åren för att slutligen komma fram till själva ärendet, nämligen transporten av några små söta tjejer som skall göra storstilad entré till balen. Det går även bra med limousine eller någon annan fräsig kärra. Det går inte bra att som inre befäl hos polisen beordra kollega med piketbuss att frakta ungdomarna till balen. Därifrån går det bra, om det nu är i tjänsten så att säga. Ej heller andra utryckningsfordon.

Nåväl efter tjurrusningen på trappan och de obligatoriska överlämnandet av de sidenbandsklädda champagneflaskorna, nallarna och rosorna får du som förälder baxa dig ut i från trängseln för att sedan stressa hem för att lägga sista handen vid den mottagning som förberetts under flera dagar (månader om du räknar in planeringen). Du hinner inte mer än att komma hem så kommer även dina föräldrar, med respektive och inte nog med dina svärföräldrar!  Två timmar för tidigt! De tre fruarna propsar på att få hjälpa till men är mest i vägen.. Du längtar efter att svepa ett glas rött men eftersom klockan bara är ett på dagen och din pappas nya fru inte direkt spottar i glaset vill du inte ta risken att hon blir plakat innan mottagningen. När ynglingen (studenten) äntligen kommer hem ett par timmar för sent är dock han plakat. Efter att ha avlägsnat de tomma champagneflaskorna, rosresterna och nallarna ser du att där även finns vodkaflaskor, vilket förklarar det dåliga skicket på sonen.
Musikerföräldern:

Det är spelningar var och varannan helg och är det inte det så är det konserter man bara måste gå på då det är sista gången bandet spelar. Följaktligen blir biljetterna snordyra så du måste skicka till lite pengar till den plus boende etc.  Det är dock aldrig sista gången de spelar! De kommer inte sluta spela förrän de lägger näsan i vädret! Då din egen  lilla rockmusiker och bandet har spelningar måste de skjutsas. Har du tur får du reda på i tid att just du är den utvalde att få köra till Umeå,  i värsta fall dagen före. När du ändå skjutsar så vill du  ju givetvis kolla när de spelar. Men se det vill inte de. De tycker helst att man kan hålla sig i en utkyld bil på parkeringen och vänta. Där har jag dock satt ner foten, givetvis skall morsan in till varje pris och kolla. Det värsta är att jag kan inte gömma mig i någon folkmängd precis för i den här genren (punk). Så är det i regel bara de andra bandens medlemmar och arrangörerna som tittar (studsar) Således får jag alltså onda ögat från scenen så fort jag kommer in och vill värma mina fötter. Att få detta band till att sänka sig till att repa in några gamla godingar för att glädja en mor på hennes 50-års kalas finns inte på kartan!

På min tid fick man inte skjuts en meter ens, antingen liftade man eller åkte tre på moppen. Med föräldrarnas goda minne. Vi hade inga mobiltelefoner så vi var helt okontaktbara.  När föräldrarna trodde att man var hos käcka Eva och firade midsommar så var man i själva verket i Tylösand utan en krona på fickan. Om man mot förmodan fick ta in någon kompis hemma så höll man sig på sitt rum.

Jag vill inte påstå att det var bättre förr men nog fasiken gick det att planera in ett 50-årskalas!?

Som sagt 1 år gammalt, nu är jag snart 51. Inget ont som inte har nåt gott med sig. Istället för ett kalas har jag uppvaktats från mars till november med flera kalas och middagar! Tack alla häst, hockey, slalom, studentplanerande och musikerföräldrar för ett fantastiskt 2017!

Byggnadsvårdsmässigt eller inte, det är frågan!

Jag är med i en sluten grupp på Facebook som handlar om byggnadsvård. Denna grupp har expanderat och blivit gigantisk och fått till sig en hel del medlemmar som önskar bevara gamla hus men även kanske få in vissa moderniteter som underlättar vardagen. Vad jag förstår så var inte det syftet detta med grupp utan det var just byggnadsvård där man utbyter tips om olika gammaldags metoder  som att ådringsmåla, såpskura, lerklina hus etc. Det tycker jag att man får respektera men likaväl skall de hängivna hava tålamod med de mindre kunniga. Jag har nu varit med i några veckor och fascineras av hur en del verkligen vill trycka ned folk i skoskaften. En del uttrycker sig tvärsäkert om vad som är rätt och vad som är fel.

Efter denna dag kommer jag att gå ur denna grupp för som sagt var, man skall respektera gruppens intention. Under veckorna som gått har det varit återkommande frågor om, hur hålla möss ute, hur måla köksgolv så att det blir lättskött. Hur göra för att det inte skall trilla ner sågspån genom pärlsponten i taket. Fönsterbyte alternativ lagning. Får man ha våtrumssäkrat badrum?

Vår familj har en gård från 1843, den har vi arbetat med för att återställa men även för att få in moderniteter som dusch etc. Jag vågar påstå att vi är tämligen händiga och vi är av den åsikten att vi skall kunna leva och ha det bra i vårt hus. Därför kommer det nu några handfasta tips som inte platsar på ovannämnda grupp för att lösa era problem.

Mössfrågan i skafferier och köksskåp : Där har tipsen varit att lägga all mat i burkar och sedan låta de små liven fortsätta ränna omkring i skåpen. Lägga in enris vilket tenderar att barra efter en tid. Ställa in en hink och låta de stackars små liven dränka sig. Peta in diverse naturvänliga material i springor. Här kommer det ett idiotsäkert tips men ack så byggnardsvårdsmässigt fel. Spruta in polyuretanskum i alla fogar! Inte en mus så långt ögat kan nå. 

Köksgolv: Där är tipsen enhälliga i princip i detta forum, såpskurat, enligt dem är det sååå lättskött! Det är det säkert om samtliga familjemedlemmar  är över trettio år och klarar av att hålla sig över köksbänkar  och bord. Vi har såpskurade golv enligt konstens alla regler på övervåningen i samtliga sovrum och allrum. I allrummet avnjuts det en hel del snacks etc vilket sätter sina tydliga spår på golvet. Det är inte så roligt att försöka få upp kräks ur skarvarna heller. Köp oljefärg avsedd för hårt slitage, foga alla springor före med acrylatfog. Att svabba av golvet går som en dans.

Spontat tak som läcker sågspån: Här har förslagen varit att peta in lin, snören och annat naturvänliga. Jag säger bara åter igen acrylatfog.

Renovering av WC och komplettera med dusch: Här är råden att plocka ned egen antik toastol i molekyler och laga, lerklina golv och strunta i våtrumssäkerhet. Låt en fackman göra tätskikt och rördragning. Vi har valt en målad väv samt våtrumsmatta på golv. Köpt begagnad kommod och handfat men valt att ha en modern fräsch toalett.

Fönster: Här instämmer jag faktiskt nästan helt och hållet med forumet. Behåll de gamla fönstren. Tillverka en skiva och ta ett fönster i sänder, placera det i ett utrymme där det kan få vara tills det är klart. Ta med en termos med kaffe, en radio och förklara för familjen att nu går jag och jobbar och jag vill inte bli störd!  Vila mellan varven , fika och ha det mysigt utan barn. På riktigt dåliga fönster så får du ta bort all fog så passa på att byta spruckna glas. Är den nedre delen bara lite dålig har jag tagit bort det tills jag kommit ned till friskt trä. Gjort nya pluggar och slutligen kittat, linoljat och målat. Jag har även hittat fönster i uthus så jag har kunnat göra ett bra fönster av två. Givetvis kan man lämna in dem, men det är roligt, rogivande och definitivt billigare att göra det själv.

Jag vill härmed tacka för dessa veckor i ovanstående forum. Ni gör det jättebra och jag är tacksam för det. Jag tycker också att vi andra som har polyuretanskum under diskbänken samt diskmaskin i köketgör det bra. Hade det inte varit för oss hade gården kanske förfallit vid detta laget och det vill ju ingen, eller hur?  Vill slutligen lägga in en bild som verkligen inte är byggnadsvårdsmässigt men ack vad sköt det har varit i sommar att kunna hålla sig kvar i solstolen utan att den har tippat omkull. Jag säger bara impregnerat virke, ha det bra!

God fortsättning önskar en karaktärslös kvinna i sina bästa år!

Undertecknad avlade för första gången nyårslöften, de är mer eller mindre brutna allihop. Från att ha varit ett benrangel i hela livet och som gladeligen kunnat trycka i mig vilken dynga som helst,  har detta ändrats i samband med den jättelika sparken in i klimakteriet. Det kom ohemult fort i samband med anticancerbehandling. Och  som jag tillika skall fortsätta med hela livet ut.

De första kilona var jag glad över, byxorna hängde inte som en tom påse över arslet, det kantiga i ansiktet mjukades upp, kände mig riktigt snygg faktiskt. Om det kunnat stannat där, nädå! Fastän  jag rimligtvis borde förstått som var i görningen, jag menar jag har ju faktiskt en akademisk examen i anatomi och fysiologi, så fortsatte mitt hejdlösa frosseri i saker som jag inte ens tyckt varit gott  tidigare i mitt liv. Allt är numera jättegott,  speciellt korvar av olika slag. Från att artigt ha petat i sig den obligatoriska prinskorven på julbordet tömmer jag denna jul fatet med prinskorv. Farmors köttbullar som blir över ställer jag in i ett hörn i kylskåpet, sådär lite i skymundan för att kunna avnjuta dessa läckerheter lite senare, inrullade i Västerbottensost och med en kall god julöl! Jag äter och äter, hela julen med en kall god öl som komplement. Har på mig min mysiga men ack så fula dress, halvligger i soffan med en bra bok och äter lite praliner mellan måltiderna.

På nyårsaftonsmorgonen är det dags att packa ihop och åka hem till stan. Mysdressen  skall alltså bytas ut till de byxor jag anlände i en vecka tidigare och de går inte att knäppa!!! En vecka?!!!! Här har jag kämpat hela livet med att åtminstone närma mig normalvikt och när jag äntligen gör det så rusar jag förbi, stannar inte där,  nädå mycket vill ha mer och nog fasiken fick jag mer och det bara på buken! Byxorna går att knäppa med visst våld  om jag samtidigt lyfter upp buken och låter den hänga över byxkanten. I bilen på vägen hem knäpps knappen upp och ett (flera) nyårslöfte börjar formulera sig i hjärnan.

Jag skall gå åtminstone en rask långpromenad varje dag med jycken. Jag skall utföra käcka träningsövningar hemma som jag snappat upp i diverse tidningar och i Go kväll eftersom jag hatar att vara i träningslokaler.  Jag skall äta bättre mat, inte dricka öl förrän jag fyller 50, inte äta godis osv. Jag skall byta ut en av mackorna på jobbet till ett ägg. Ja jag blir så peppad att jag tänker varför inte börja idag på nyårsafton redan? Och det gör jag faktiskt, äter en normalportion, smuttar på en liten skvätt vin, äter inget av den osprättade Alladinkartongen. Peppad av mitt ståndaktiga jag så går jag ut hårt på nyårsdagen. Tar en långpromenad i mycket raskt tempo, svetten flödar. Vid hemkomst slänger jag mig handlöst på golvet och utför diverse övningar som kan tänkas vara stärkande för kroppen, äter en nyttig middag, kokar ett gäng ägg och lägger mig sedan nöjd och glad.

På min första arbetsdag efter ledigheten har jag med mig ett kokt ägg istället för mina två limpmackor, inser att jag måste modifiera löftet till ett ägg och en knäckemacka. Ett ynka ägg blev man ju inte mätt på precis. När arbetsdagen är över är jag så trööööttt så promenaden blev rask men inte lång, klämmer ett par ägg till och vilar (sover) en stund (ett par timmar). Är nu otroligt seg i kolan och ingen inspiration till att laga mat varför jag tänker att nu när jag varit så duktig så varför inte beställa hem pizza? Maken är på tjänsteresa och ena sonen är borta, det kan väl vara mysigt bara han och jag? Man måste få unna sig! Beställer ett par  pizzor och därtill extra mycket bearnaise och läsk. Jag dricker inte läsk vanligtvis men nu kände jag ett starkt behov av just en Zingo. Hoppar över de käcka övningarna med motiveringen att jag kan köra övningar varannan dag.

Andra arbetsdagen, snön vräker ned, skottar för glatta livet,  tänker snabbt att snöskottning det är träning, behöver inte göra några övningar i dag heller. Avnjuter även  denna arbetsdag  ett ägg  samt en knäckemacka. Är jättehungrig innan hemgång och erinrar mig glatt att det finns skumtomtar i fikarummet varpå jag trycker i mig ett par (en näve) innan hemgång. Jag hade helt glömt bort att jag inte skulle äta godis, jag svär! Kommer hem, skottar, lagar bra mat, skottar, går en kort promenad med hunden (hon vill inte gå längre). Maken är fortfarande på tjänsteresa och denna kväll är det den andra sonen och jag som är hemma själva.  Sneglar på den osprättade Alladinasken och tänker, det kan väl vara mysigt, han och jag, dela på en chokladask. Jag menar man måste ju få unna sig!

”Roliga klipp” skvaller och elände!

Ligger i sängen och snorar. Det enda jag orkar att göra är att bläddra fram och tillbaka i de ”tidningar” jag har på min surfplatta. Detta sker med otäckt täta intervaller, ja så pass tätt att inga nyheter av något värde hinner komma in i blaskorna. Ligger således och funderar på detta en stund och går in igen i en av de två stora såkallade kvällstidningarna. Den här gången för att pejla av hur mycket av det som skrivs där verkligen är nyheter.

En ”förstasidesnyhet” är tydligen så het så man kan se den på ”TV” Jag citerar rubriken ”Moa städade kylen-nu gör bilden succé på nätet” med det lite kittlande tillägget ”Ser du detaljen i Moas kylskåpsbild som får så många att skratta” Tja, tänker jag, det vill man ju, speciellt när man ligger här och snorar och inte orkar något annat. Genomlider så reklamen för att slutligen komma fram till klippet som skall få mig att skratta. Händer ingenting, jag ler inte ens inombords. Förstod faktiskt inte hur det gick till. Moa får alltså för sig att göra rent sitt kylskåp som i mina ögon redan var imponerande rent. Hon gör rent det framför en kamera för att det är värt att dokumenteras och då upptäcker hon två burkar fastfrusna i väggen så att de liksom svävar i luften. Ti hi ti hi tänkte hon då och tog fram kameran för att föreviga detta.

Jag sitter som en fågelholk i sängen och funderar på vad som var poängen med den lilla snutt.  Var det för att det bara satt fast två burkar? Jag är inte stolt över detta men när jag rengör kylskåpet så förutom burkar brukar det sitta fast  morotsblast, kruksallad, clementiner, påsklämmor  och annat smått och gott. Eftersom  vår kylskåpsdörr inte är självstängande som vissa tror i detta hushåll  tjälar  det således fast prylar på väggarna. Nästa tanke blir, vem valde att publicera den? Finns det överhuvudtaget utbildade journalister anställda på dessa tidningar?

Jag är så urbota less på att läsa riktiga men hemska nyheter om dödsskjutningar så jag öppnar  inte artiklarna längre och kollar var det skett. Jag förstår ändå att det är i Malmö, Stockholm eller Göteborg. Jag mår fysiskt illa när jag läser och ser artiklar och foton från krigshärjade Aleppo. Jag får Ågren över att ha mulat i mig fel sorts pepparkakor och får reda på att jag därmed bidragit till regnskogarnas skövling. Är det då så konstigt att jag och många med mig går på dessa rubriker som lurar oss att tro att vi skall få skratta mitt i allt elände?

Jag vill alltså inte läsa hemska nyheter, vare sig inrikes eller utrikes. Jag har inget intresse av familjen Khardashian eller huruvida Ronaldos fru gillar fotboll eller inte. Jag skrattar uppenbarligen inte av de såkallade hejdlöst roliga klippen. Jag struntar i kungahuset. Finns bara ett att göra. Jag raderar bägge apparna nu på en gång, på alla enheter, men vänta vad är det här ”Edward Bloms jullåt knäcker stjärnorna” kollar den först. Farväl E och A, jag kommer inte att sakna er!