Min kära mor eller morsan som jag vanligtvis brukar säga är på väg hem med tåget efter att ha varit hos oss i över två veckor. De som känner oss vet vilken bedrift det är eftersom det åtminstone förr kunde blixtra till rätt rejält mellan oss. Det gick inte särskilt många dygn innan irritationen vibrerade i luften och omgivningen tassade runt som att de gick på minerad mark. Vi var som två kattor som gick och fräste. Jag kan för mitt liv inte komma på vad det var som triggade igång oss men nåt måste det ju varit.
Nu är hon alltså på väg hem från Norrland till Götaland och jag saknar henne redan. Jag har suttit och funderat på vad skillnaden är nu mot för några år sedan. En orsak är nog att jag gick i genom en tuff cancerbehandling och efter en sån grej blir både den drabbade och de omkring märkbart påverkade. Man struntar helt enkelt i sånt som tidigare kunde reta gallfeber på en. Den mest betydande orsaken när det gäller oss två är att vi börjar bli jämngamla. När jag var 20, då var ju hon dubbelt så gammal men nu, nu är jag 50 så hon är alltså bara 21 år äldre än mig. Hon har definitivt inte ”gamlat till sig” som Dagny Carlsson brukar säga. När hon är här brukar vi dela sovrum då vi gärna går och lägger oss i samma tid för att sedan ligga och prata eller bara läsa böcker. När det sedan är dags att kliva upp dyker första likheten upp. Fotlederna på både undertecknad och modern knäpper som kastanjetter, ryggen går inte att räta ut direkt utan vi stapplar oss knäppandes och krokiga ned till köket för en kopp java och sakta men säkert börjar kropparna gå till sig och hjärnaktiviteten komma igång. Vi har högtflygande planer för dagen, flera faktiskt, diverse projekt kommer på tapeten men där klickar likhet nummer två in. Vi funderar på så mycket grejor som kan och bör göras att vi liksom tar slut redan i tankestadiet och det blir inget av det.
Sommarens projekt var att sy gardiner av gamla lakan med spetsar och broderier på. Då kan vi liksom inte bara ta fram dem och bara börja av flera anledningar. Jag har släpat så otroligt mycket gammalt sänglinne till”stugan” så jag skulle kunna bädda åt helt kompani. Det innebär att de lakan som då låg i botten i det stökiga linneskåpet ej längre är vita. De måste alltså tvättas i 90 grader för att få tillbaka sin forna fräschör. Många lakan och örngott är det. Tvättmaskinen går oavbrutet och nu när vi äntligen tömt hela skåpet, ja då måste ju det torkas ur. Morsan står mellan varven med pincettfingerfattning och håller nåt lakan eller nån duk som borde sett sina sista dagar men som blivit kvar för att man kan ju putsa fönster med dem eller använda dem när man målar. Jag räddar dem från hennes grepp och förpassar dem till förrådet där jag har trasor och målarkläder. När jag väl är därinne så ser jag att det var väldigt vad det var mycket trasor och målarkläder där. Lämnar således morsan med linneskåpet och börjar rota bland trasorna, hämtar en rulle sopsäckar och börjar sortera trasorna (ja, jag hör själv hur det låter). Bland dessa målarkläder ligger det kläder i storlek 116. Med tanke på att yngsta sonen är 192 cm lång och tillika ogärna målar så går dessa ned i en sopsäck. Skön känsla infinner sig och jag börjar komma igång riktigt med utsållningen. Jag hittar kläder som jag slängt dit för att de varit för stora för undertecknad men de är nu lagom, känns som värsta jackpotten. Medan jag är i förrådet håller nu morsan på att stryka dukar, örngott och sortera bort det som är fult och slitet. Hon införlivar ett nytt viksystem för lakan vilket i ärlighetens namn känns lite konstigt eftersom samma mor lärt mig hur man SKALL vika lakan för att sedan rulla dem hårt och lägga in dem i prydliga rullar. När linneskåpets rena hyllor sakteliga fylls på igen, nu med prydligt vikta, strukna och sorterade lakan och dukar så måste jag medge att det nya sättet är bättre, överskådligare och framförallt enklare att hantera. På golvet framför linneskåpet står det nu kassar med lakan som är hela men inte så snygga, de skall till stuga nummer två. Kassar med sånt som kan modifieras med symaskinen samt trasor. Innan dagen är slut har maken fraktat 5 sopsäckar med trasor till tippen. En säck har jag sparat, jag menar, man kan ju ha dem till att putsa fönster med. Gardinerna vi skulle sy? Näe vi orkade liksom inte, men nästa gång hon kommer då j-ar, då skall vi sy gardiner!
Mamma jag älskar dig! Glömde säga det!
bettansbetraktelserblog 