God fortsättning önskar en karaktärslös kvinna i sina bästa år!

Undertecknad avlade för första gången nyårslöften, de är mer eller mindre brutna allihop. Från att ha varit ett benrangel i hela livet och som gladeligen kunnat trycka i mig vilken dynga som helst,  har detta ändrats i samband med den jättelika sparken in i klimakteriet. Det kom ohemult fort i samband med anticancerbehandling. Och  som jag tillika skall fortsätta med hela livet ut.

De första kilona var jag glad över, byxorna hängde inte som en tom påse över arslet, det kantiga i ansiktet mjukades upp, kände mig riktigt snygg faktiskt. Om det kunnat stannat där, nädå! Fastän  jag rimligtvis borde förstått som var i görningen, jag menar jag har ju faktiskt en akademisk examen i anatomi och fysiologi, så fortsatte mitt hejdlösa frosseri i saker som jag inte ens tyckt varit gott  tidigare i mitt liv. Allt är numera jättegott,  speciellt korvar av olika slag. Från att artigt ha petat i sig den obligatoriska prinskorven på julbordet tömmer jag denna jul fatet med prinskorv. Farmors köttbullar som blir över ställer jag in i ett hörn i kylskåpet, sådär lite i skymundan för att kunna avnjuta dessa läckerheter lite senare, inrullade i Västerbottensost och med en kall god julöl! Jag äter och äter, hela julen med en kall god öl som komplement. Har på mig min mysiga men ack så fula dress, halvligger i soffan med en bra bok och äter lite praliner mellan måltiderna.

På nyårsaftonsmorgonen är det dags att packa ihop och åka hem till stan. Mysdressen  skall alltså bytas ut till de byxor jag anlände i en vecka tidigare och de går inte att knäppa!!! En vecka?!!!! Här har jag kämpat hela livet med att åtminstone närma mig normalvikt och när jag äntligen gör det så rusar jag förbi, stannar inte där,  nädå mycket vill ha mer och nog fasiken fick jag mer och det bara på buken! Byxorna går att knäppa med visst våld  om jag samtidigt lyfter upp buken och låter den hänga över byxkanten. I bilen på vägen hem knäpps knappen upp och ett (flera) nyårslöfte börjar formulera sig i hjärnan.

Jag skall gå åtminstone en rask långpromenad varje dag med jycken. Jag skall utföra käcka träningsövningar hemma som jag snappat upp i diverse tidningar och i Go kväll eftersom jag hatar att vara i träningslokaler.  Jag skall äta bättre mat, inte dricka öl förrän jag fyller 50, inte äta godis osv. Jag skall byta ut en av mackorna på jobbet till ett ägg. Ja jag blir så peppad att jag tänker varför inte börja idag på nyårsafton redan? Och det gör jag faktiskt, äter en normalportion, smuttar på en liten skvätt vin, äter inget av den osprättade Alladinkartongen. Peppad av mitt ståndaktiga jag så går jag ut hårt på nyårsdagen. Tar en långpromenad i mycket raskt tempo, svetten flödar. Vid hemkomst slänger jag mig handlöst på golvet och utför diverse övningar som kan tänkas vara stärkande för kroppen, äter en nyttig middag, kokar ett gäng ägg och lägger mig sedan nöjd och glad.

På min första arbetsdag efter ledigheten har jag med mig ett kokt ägg istället för mina två limpmackor, inser att jag måste modifiera löftet till ett ägg och en knäckemacka. Ett ynka ägg blev man ju inte mätt på precis. När arbetsdagen är över är jag så trööööttt så promenaden blev rask men inte lång, klämmer ett par ägg till och vilar (sover) en stund (ett par timmar). Är nu otroligt seg i kolan och ingen inspiration till att laga mat varför jag tänker att nu när jag varit så duktig så varför inte beställa hem pizza? Maken är på tjänsteresa och ena sonen är borta, det kan väl vara mysigt bara han och jag? Man måste få unna sig! Beställer ett par  pizzor och därtill extra mycket bearnaise och läsk. Jag dricker inte läsk vanligtvis men nu kände jag ett starkt behov av just en Zingo. Hoppar över de käcka övningarna med motiveringen att jag kan köra övningar varannan dag.

Andra arbetsdagen, snön vräker ned, skottar för glatta livet,  tänker snabbt att snöskottning det är träning, behöver inte göra några övningar i dag heller. Avnjuter även  denna arbetsdag  ett ägg  samt en knäckemacka. Är jättehungrig innan hemgång och erinrar mig glatt att det finns skumtomtar i fikarummet varpå jag trycker i mig ett par (en näve) innan hemgång. Jag hade helt glömt bort att jag inte skulle äta godis, jag svär! Kommer hem, skottar, lagar bra mat, skottar, går en kort promenad med hunden (hon vill inte gå längre). Maken är fortfarande på tjänsteresa och denna kväll är det den andra sonen och jag som är hemma själva.  Sneglar på den osprättade Alladinasken och tänker, det kan väl vara mysigt, han och jag, dela på en chokladask. Jag menar man måste ju få unna sig!