Det behövs inte mycket för att glädja mig numera. Förra veckan kände jag ett extremt motstånd när jag skulle kliva upp. Maken och tillika hundförare på morgnarna befann sig på tjänsteresa. Mörkret var och är obarmhärtigt och vi har ingen snö som ljusar upp tillvaron, bara blankis så långt ögat kan nå. När jag låg där i min varma säng och funderade på i vilken ordning jag skulle lägga upp morgonen så somnade jag om vilket aldrig brukar hända.
Vaknar lite senare med ett ryck och inser att nu är det bråttom. Får prioritera bort morgonduschen, snor ihop håret..och det ser riktigt bra ut, det brukar aldrig hända det heller efter så många dagar utan schampo. Spejar runt i huset för att se var vår lånehund kan tänkas ha kissat i natt och tro det eller ej! Han har inte kissat inne i natt och det brukar alltid hända. Klär på mig och drar på mig mina älskade broddskor för att hundarna skall få göra sitt och det gör de! Inom två minuter… Och de vill gå hem, de är nöjda. Det brukar aldrig hända. Plockar med mig morgontidningen in och inmundigar min stående frukost sedan 45 år tillbaka och minsann, kan det vara möjligt? Jag behöver också gå på huset och det nu på en gång! Detta händer verkligen aldrig! Nödigheten brukar istället dyka upp på jobbet och där finns inte tiden för att uppsöka en toalett så man brukar känna sig tämligen uppkörd innan arbetsdagen är slut. Efter avslutat toabesök känns dagen ganska lovande, slänger en blick på klockan och inser att nu kommer jag inte hitta nån P-plats i garaget på jobbet varför jag ringer och förvarnar om att jag blir sen. Med min lilla bil kan man ha tur, men nu har jag makens gigantiska bil och sjukhusets P-rutor är så små så att det måste vara en stolpplats för att bilen skall få plats. Tar en sväng ned i garaget ändå och minsann åker inte en bil iväg när jag kommer från en stolpplats. Det händer så sällan så att jag kan inte ens komma ihåg sist det hände. Rattar in schabraket, tar trapporna upp till mottagningen, anländer 5 minuter före utsatt tid. Jag känner efter och tänker ja jävlar, det här måste vara ett så kallat flow jag precis har upplevt.
bettansbetraktelserblog 